tildisen

Det är det viktigaste! Att jag har ett val! Och det har man. Alltid. Det finns ALLTID ett val. Och skulle det vara så att just situationen inte går att påverka med hjälp av att välja har man valet hur man ska ställa sig till situationen. Så det så. Just nu, hade jag kunnat röja kök, göra "ärenden" på datorn, plocka i ordning etc. etc. etc. medan maken jobbar fotboll i soffan. Eller så struntar jag i de där "bordena" som jag själv satt upp och väljer att krypa ner under en filt bredvid honom med en bok. Och lite tända ljus. Och lite hemmagjort knäcke. I väntan på att Oliver ska vakna och äta en "sista" gång innan natten. Jag vet förresten vilken som är den mest effektiva metoden att få en bebis att sova hela natten. Gå på Gekås med den de sista timmarna innan läggdags. Igår var vi där mellan 17-20 igår. Jag, grannen och de äldsta barnen i deras hus med det yngsta i vårt. Inget folk och massa fynd!!

Ännu en dag till ända. En regnig sådan. Fast morgonens promenad genomfördes i sol minsann! Underbart. Nästintill en ultimat dag ändå. Till 10-kaffet fick jag sällskap av min kära kusin och brudtärna (för 3 år sedan) som nu själv ska gifta sig. Dagen innehöll precis det en onsdag brukar innehålla, men med hennes sällskap blev det ännu mysigare. Kaffe och Olivermys. Promenad och lite bakning. Tjejerna fick någon att busa med. Och jag hade vuxet sällskap hela dagen. Inte illa alls. Och ikväll när Emelie begett sig tillbaka till Göteborg, tjejerna somnat i sängarna och Oliver i babygymmet och Jimmy bekantade sig med Fifa 2013 blev det en ösregnspromenad. Inte helt fel det heller! Och nu, nu är klockan bara 21 och kvällen är min. Mycket märkligt.

 

Tisdagen är den dag då jag njuter som mest. Då har det varit några intensiva dagar med alla barn hemma och inte mycket tid för att andas. Reflektera. Som jag så gärna gör. Men så sällan hinner. Förrän det blir tisdag. Idag behövdes det kanske extra mycket eftersom gårdagen slutade på akuten med Oliver som fick krupp. Ibland vill jag vara liten själv och slippa vara den som ska vara stark och ordna upp och trösta. Men det gick bra. Lite inhalation där uppe så var vi snabbt hemma igen.

 

Tisdagen är första dagen på veckan tjejerna är på förskolan och då pustar jag ut lite. Jag vill ju finnas för dem hela tiden när de är hemma, så när de inte är hemma kan jag lyssna inåt. Den obligatoriska "jag-har-lämnat-barnen-på-förskolan-promenaden" var extra skön idag eftersom jag visste att ett gnistrande nystädat hem väntade mig när jag kom tillbaka.

 

En kopp kaffe i det glänsande köket och sedan lite musicerande med Oliver bredvid.

 

Just nu ligger han och snörvlar i vagnen och jag ska snart hämta hem de två energiknippena. Då får jag njuta av dem och deras kommentarer och upptåg. Nu njuter jag av tystnad...

 

Jag tillhör den minoritet (?) i Sverige som gillar hösten. Jättemycket! Krypa in under en filt och tända ljus! Tända lamporna i fönstret. Hyra film. Ingen hets att det måste göras så mycket som möjligt mest hela tiden. Eller (inbillade?) krav på att se så pigg och fräsch ut hela tiden. Jag gillar även söndagskvällar. Då vi sitter i soffan och blickar in i framtiden vad gäller veckan som börjar imorgon. Nästa vecka innehåller en massa som ska bli supertrevligt! Allt från kusinbesök till fika-dater med andra mammor. Och rytmik på bibblan med alla barnen. Dessutom har jag maken min hemma! Det är också bra med hösten, fotbollen krymper.

 

Helgen som var, var spännande. I fredags la vår diskmaskin av i samband med en vattenläcka under diskbänken. Spännande. Som tur var avslutades kvällen trevligt med årets sista (?) grill och gott sällskap.

Jag tänker positivt. Det är inte tvättmaskinen som är paj.

 

 

Gårdagen präglades av brandrök, fotbollsänka p.g.a. Hallandslaget och svärmorsbesök. Och dagen idag har förgyllts med mamma och pappa! Blandad helg som nu är slut.

 

Finns sådana? En ultimat dagis-dag skulle för min del se ut som följer. Tror jag. När jag lämnat töserna vid 9-tiden tar jag en promenad med en sovande Oliver i vagnen. Vid 10-tiden dyker vi hem, han sover fortfarande och jag kan ta en snabbdusch. Därefter dyker det in lite sällskap till 10-kaffet och den sena frukosten. Det är så skönt att slippa göra sig själv i ordning och känna att man måste äta när man har fullt sjå med att få på tjejerna kläder och få i dem mat. Framförallt nu när de själva ska bestämma vad de ska ha på sig. Framförallt nu när de ofta kommer fram till att de vill ha samma kläder! I alla fall. Sällskap till 10-kaffet. Med bebis eller ej spelar ingen roll. Fram till lunch kanske. De två timmar mellan lunch och hämtning hade jag velat lägga på sådant jag försöker komma ihåg att jag gillar att göra. Spela piano. Fixa med foton. Böcker om barnen som jag vill skriva i. Lite sådant. Är vädret på min sida tar jag gärna en promenad med en sovande Oliver i vagnen på väg till dagishämt också. På vägen hem från dagis får tjejerna gärna vara kreativa och hitta på saker att göra och vid 15 är det lagom att komma hem för att äta mellanmål. Då har jag fått vara bara bebis-mamma lagom länge för att tycka att det är lite mer okej att pussla, leka med lera, måla, baka, vara sjuk och plocka fram två miljoner leksaker för att sedan vara fredsmäklare fram till middagen. Har jag varit förutseende nog finns det mat att värma till middag. Här någonstans tappar jag fokus på hur en ultimat dag skulle se ut. Jag vet inte varför.

 

Nåväl. Hittills idag har jag lämnat töserna, tagit en promenad med en sovande Oliver i vagnen. Vi dök hem nu, han sover fortfarande och jag har tagit en snabbdusch. Just nu inväntar jag sällskap till 10-kaffet. Trevligt! Vi får hoppas dagen fortsätter lika ultimat trots Jimmys jobbdag som slutar 20:00.

Det är det jag är nu. Jag har kapitulerat. Jag vill träna. Jag vill sjunga. Jag vill läsa. Jag vill.... Nä. Jag lägger ner. Jag blir bara besviken när jag ännu en dag konstaterar att jag hunnit med barnen. På sin höjd hemmet. Inget mer. Knappt mig själv. När var det nu jag duschade senast? Det känns som om vi gått från noll barn till hundra. Jag vet att jag gick och väntade på en 2-barns-chock när Molly kom. Alla flaggade för denna chock som för min del aldrig kom. Jag tar igen det nu med 3-barns-chocken. Det är nog inte det att en bebis i sig är särskilt besvärlig. Det är kombinationen tre barns behov och viljor. En 4-årings trots och en 2-årings retlighet i kombination med en bebis "uppfyll-mitt-behov-NU". Jag har kapitulerat. Jag är mamma nu. Punkt slut. Tänk om jag visste att jag hade en halvtimma om dagen då jag kunde göra något som JAG vill. Vad hade jag då gjort? Just nu, med tanke på mående, hade jag tränat! Jag vill i mina gamla kläder. Jag vill slippa undvika speglar och kameror. Jag vill känna mig fin. Men viktnedgång kräver goda vanor. Regelbunden motion, god sömn och bra kost. Inget av det funkar just nu. Motion får jag ta mig om de där tre som bestämmer låter mig få det. Sömnen regerar Oliver över och kosten.... jaa... gott att äta är min enda tröst känns det som. Nä. Nu ska jag inte vara så negativ. Jag konstaterar endast att jag just nu endast är mamma. Fru, vän, motionär, sångerska, det får jag vara någon annan gång.

Ett nytt ord. Fokus. Föräldraledig. Föräldraledighetsfokus. Tänk vad det förändras för varje barn som dyker upp. I alla fall här! Med första barnet var mitt fokus att komma ut och träffa folk. Gärna sådana i exakt samma situation som jag. Jag ville hitta ett sammanhang där jag platsade. Hela dagen såg precis likadan ut, det var bara jag som formade den. Utifrån bebisens humör och dagsform. Eftersom Moa är född i maj gick hela sommaren utan att det fanns varken öppen förskola eller babysim att fördriva dagarna med, så den första gången vi kom utanför dörren var i september. Jag kommer ihåg det så väl. Den 2a september och vi var på mamma-jympa på förmiddagen, åt lunch på stan och var på öppna förskolan på eftermiddagen. Känslan av att göra något riktigt var så skön! Inte bara ligga hemma i soffan!

 

Fokus med barn två blev väldigt annorlunda, såklart. Fokus låg ju på barn ett fortfarande! Det var hon som bestämde vad vi skulle göra, när vi skulle göra det och hur! Förutom de där 15 timmarna då hon var på förskolan. De 15 timmarna var det fokus på bebis nummer två. MEN! Då hände något. De där 15 timmarna blev mina istället för hennes. Det var min chans att göra någonting som inte hade med Moa att göra. Gå promenader, gå och träna, hålla hemmet i schack. Och Molly, hon fick liksom bara följa med! Slösa bort den tiden på att sitta på babycaféer 7 timmar om dagen fanns inte på kartan! Mitt fokus de där 15 förskoletimmarna var effektivitet. Det skulle bli någonting gjort!

 

Så vad är fokus med barn tre då, när de andra två inte lägger beslag på tiden? Det är väl det jag försöker ta reda på just nu. Det är INTE effektivitet hemma i alla fall. Städa får någon annan göra. Min tid är värdefull. Det är mer soffa än med barn två, för jag vet att bebisen inte är bebis särskilt länge! Jag tänker sitta och titta på honom och inte gå miste om en enda sekund av den dyrbara tid som är vår. Hans och min. Och vilan som aldrig annars kan inhämtas tas tacksamt emot där i soffan med en kopp kaffe och en bok. Eller lite datortid. Träffa folk är inte huvudfokus heller. Inte på samma sätt som med barn ett. Visserligen är det ett bra tillfälle att träffa folk när man är föräldraledig och relativt nyinflyttad på ett område, så det går absolut inte bort! Att komma i mina vanliga kläder och börja känna mig som vanligt är väl någonting jag strävar efter också, så mina tre fokus får vara bebisgos och vila i soffan, motion så gravidkilona till slut är ett minne blott och en viss dos av att träffa folk. 15 timmar i veckan. De övriga timmarna är Moa och Mollys.

Sedan är jag nöjd! I alla fall just nu. Idag. Jag skulle inte alltid vilja ha det så. Så klart. Precis som med allting är lagom bäst. Fast just nu i livet är vi ganska långt från lagom mycket av något. Det är för lite sömn, för mycket trots, för lite tystnad, för mycket syskonbråk, för lite Jimmy hemma och för mycket röra hemma. Och min kopp kaffe och tystnad just nu är på lånad tid. Just nu ser han som bestämmer ut såhär nämligen...

 

 

 

Och då gäller det att passa på! Lite erfarenhet inom området har man ju vid det här laget... Målen för dagen kan inte vara särskilt höga, inte ens när tjejerna är på förskolan och jag "bara" har en bebis hemma. För visst är det så det känns nu. Om jag "bara" har Oliver hemma borde jag hinna hur mycket som helst! Eller? Dagens mål var att duscha, och det har jag hunnit. Allt däröver är bonus! Hittills har det blivit dagislämning, promenad med guldklimpen i sele ner till Eurostop. På väg dit ringde en som ville slå ihjäl min tid med en kopp kaffe, vilket jag mer än GÄRNA gjorde. Speciellt när man i lugn och ro kan sitta ner och ta en kopp kaffe och prata om ditten och datten med någon man inte träffat på väldigt länge. Det var välbehövligt. För när man har "bara" en bebis kan man ju fika ifred... Sedan den inplanerade duschen och nu bonustid. Vad göra? Jag behöver ha en lista med förslag till mig själv vad jag faktiskt ska göra när denna tid infinner sig. Annars sitter jag hela Olivers tupplur och funderar på hur jag ska förvalta tiden bäst och VIPS så är han vaken. Och det får inte ske! Nu blev det blogg och en kopp kaffe! En timma kvar till dagishämtning. Jag kan nog vänja mig vid vår nya vardag...

Nu är vi där jag längtat efter att vara. Kvällen då mamma kommer hit för att vi imorgon ska skola in tjejerna på nya förskolan. Och då vill jag inte ha Oliver med mig, utan nannyn får ha honom hemma. Gott. Dagarna här hemma har gått sin gilla gång med lego, järnvägar, playmo, pärlor, måla, pussla, spel, film o.s.v. Med hjälp av en hel del sällskap av farmor, farfar, farbror med flickvän och gammelfarföräldrarna. Gott det. Men som sagt, nu är vi framme. Från och med imorgon delar jag och förskolan på uppdraget att roa tjejerna så att de inte är riktigt så uttråkade här hemma. Och att de får vara ifrån varandra lite på dagarna också... Det blir nog bra. Dagens foton kommer här. Världens gladaste och tjötigaste 5,5veckors-bebis på G i vagnen:

 

Däremot har han efter en omgång torsk lyckats äta sönder ena bröstet och idag fick jag nog. Han får äta på det ena, så pumpar jag ur det andra och ger på flaska. Inte bara jag som blir lycklig över det. Vilken lättnad! Men ingen hållbar lösning, jag vill ju amma. Det är en så-länge-lösning tills såren är väck.

 

I skrivande stund sover tjejerna, jag och maken är sociala mot varandra med varsin dator i knät och mamma har Oliver. Skönt...

 

Det gäller att bestämma sig. När ingen tid finns, gäller det att bestämma sig. "Nu ska jag blogga" också gör man det. Eller "Nu ska jag kamma mig!" Eller vad det nu kan vara. Också gör man det. Direkt! Annars blir det inte av. DET har jag lärt mig de två tidigare mammaledigheterna i alla fall. Bland annat. Jag har också lärt mig att livet de första månaderna BARA handlar om bebisen. I detta fall barnen. Bara. Allt jag gör har med barnen att göra. Den här gången försöker jag acceptera det, även om jag hör till den kategorin som inte riktigt gillar det där med att någon är SÅ beroende av en som en liten bebis är. Dagen idag har nästan också varit en superwoman-dag. Började med att få i ordning de tre små och mig och traskade till BVC klockan 9 för att få veta att jag skulle vara där klockan 13. Gick till bussen som skulle ta oss till den gamla förskolan där vi hälsade på idag. Mycket folk på bussen, spridda platser och missnöjd Oliver. Buss-byte i stan och till sist framme på Vallås. Jimmy var tvungen att ha bilen idag då urinprov från Oliver skulle lämnas upp till sjukhuset idag. Då stod valet för min del mellan att ha bilen, men då även transportera urinprov till sjukhuset med tre barn, eller ta bussen dit vi skulle. Det blev buss. Hälsa-på och sedan promenad tillbaka till bussen, buss-byte i stan (det har nu hunnit bli 29 grader) och hem 12:45. I med (tack-och-lov!!!) redan förberedd lunch och BVC 13:00 för hörselkontroll av Moa. Molly och Oliver var tvungna att vara HELT tysta, vilket de faktiskt var! Stressmoment för superwoman... Hem, i med resten av lunchen som inte hanns med och sedan fikabesök i form av farfar, Emine, gammelfarmor och gammelfarfar. Detta resulterade i att jag kunnat sitta ner hela eftermiddagen då Emine tog över tjejerna helt! Från lek till kvällsmat och bad. Underbart! Jimmy hem ett par timmar innan kvällens fotboll och när det var dags att natta tjejerna lämnade jag Oliver till grannen. Lugn och skön nattning och nu sitter vi här. Jimmy nyss hemkommen, Oliver sover i mitt knä. Och jag borde sova. Men jag njuter. Och avslutar det jag bestämde mig för. NU ska jag blogga! Och det gjorde jag!

Det blir väldigt rörigt när man inte bloggar så ofta som man vill och borde... I min förvirrade amningstillvaro inser jag att jag missat att visa lite bilder från sommarens bröllop! Jag får helt enkelt börja med att bjuda på lite bilder därifrån innan jag ger mig på nu-rapportering... Ni är ju några stycken som följde min lilla panik inför detta evenemang med tanke på min nuvarande storlek i förhållande till bröllopsutstyrsel o.s.v. Såhär blev det i alla fall. På vägen ut ur kyrkan delades det ut solglajjer. Kolla in hur snygga vi bidde i dem!!

 

Här har vi brudparet, nygifta på kyrktrappan. Otroligt vackra! Och vädret hade de på sin sida hela dagen också!

 

Brudgum med the best men!

 

Hela brudföljet, förutom näbbarna... Tjusigt värre. 

 

Syskonen Jonsson. Snygga som få... hahaha...

 

 

Bruden med sina svägerskor, mina kusiner.

 

Det funkade hur bra som helst att ha Oliver med sig, mest tack vare familjen som ställde upp och turades om att ha den lille knähunden hos sig. Nog om bröllopet och hopp fram i tiden. Snarare fram till i fredags. I fredags var jag superwoman! Trots utebliven nattsömn gjorde jag mig i ordning och åkte till jobbet för en kopp kaffe och ett hej på förmiddagen. Tjejerna var hemma med farfar och Emine. Därefter snabbt till BVC för vägning och mätning av lille klumpen som nu blivit 5 kg! (Det var Molly när hon var 2 månader). Efter det, hem, i med lunch och vidare färd mot Äventyrslandet med grannfamiljen. Jimmy och grann-mannen jobbade, så vi mammor fick klara oss själva med tre tonåringar och fyra barn under 5 år. Det gick hur bra som helst! När karlarna jobbat färdigt kom de till undsättning. 

Priset för fredagens bravader fick jag betala i lördags när jag kände mig som om jag blivit överkörd av tåget. Helt färdig! Trött, ont i ryggen och lagom mör. Moa började dagen med kalas och när hon skulle hämtas tog Jimmy Molly med sig, och sedan var de borta tre timmar. Saker i hela huset, men jag tog Oliver och gick och la mig. Och sov. Och sov. Och sov. TACK! Så här fina var tjejerna när de kom hem igen (från familjens dag på Stadsbondgården) och högg in på lördagsgodiset. 

 

Efter ett par timmars sömn överlät jag Oliver till Jimmy och började röja! Vilken tillfredsställelse det kan vara att få undan allt och inget som ligger överallt! Det hinns ju INTE med när alla tre barnen är hemma med bara mig direkt... Söndagen bjöd på varmt sommarväder, så vi var inte sena med att följa med grannarna till havet för årets sista (?) stranddag. Roliga vågor att bada i var det i alla fall!

 

 

Alldeles nu sitter jag och njuter av lugnet och tystnaden som är SÅ mycket lugnare och tystare när dagarna är så stormiga. Egentligen borde jag väl gå och lägga mig, men när ska jag då sitta och slö-titta-på-tv, vila i soffan eller för den delen - blogga? Lite, lite, lite egentid behöver jag. Nu är det vardag. Och dagen idag, den får nog bli ett eget inlägg!

 

 

 

 

 

På morgonen finns en osynlig prioriteringslista. Att kamma mig är ganska långt ner på den listan. Jag kan sätta upp en tofs! Det känns betydligt viktigare att tvätta av sig, byta underkläder med allt vad det innebär med läckande bröst osv. Det känns viktigare att få i barnen och mig själv frukost. Idag kändes det till och med viktigare att få i en maskin tvätt och en maskin disk. Till och med att blogga känns viktigare än att kamma sig just nu. När lugnet ännu råder. Vi är alltså tillbaka i verkligheten. I Halmstad. Jimmy cyklade iväg till jobbet för en och en halv timma sedan och det känns som om det vore eftermiddag. Men klockan säger 9:19. En goding pärlar. En ser på "Sunes sommar". Och en sover. Snart får vi fikagäster. Mysigt! En "i-väntan-på-den-riktiga-vardagen-dag" i taget. Nästa torsdag börjar inskolning på nya förskolan för stora tjejerna.

 

Och NU ska jag kamma mig! X i taket...

...orkar så lite...

I huvudet, när jag sitter stilla, har jag hur mycket idéer och ambitioner som helst. Sedan räcker det att ställa sig upp så är allt borta. Framförallt saknas energin. Orken. Tålamodet. Jag är alldeles för bra på att vilja för mycket, och det slutar alltid med att det blir ingenting alls! Samtidigt försöker jag tänka som så, att hade Oliver varit vårt första barn hade jag förmodligen inte krupit utanför hemmets fyra väggar ännu. Han är ju bara en månad... Plus att han precis varit dålig. Vilket jag inte hunnit inse än för hela livet rusar fram just nu. Jag hinner inte landa.

 

Just nu är jag och barnen i Vaggeryd. Det blir aldrig som man tänkt sig... I onsdags laddade vi för vardag och Jimmy började jobba. Torsdag morgon hade Oliver feber, och är man 3 veckor gammal ska man inte ha det tydligen. Vårdcentralen. Väl där - ingen feber, men en sänka på 99. Akuten. Taskiga provsvar och inlagd direkt. Urinvägsinfektion och njurbäckeninflammation. Som tur var befann sig mamma hos oss just denna dag och tog med sig tjejerna hem till Vaggeryd. Därav min närvaro här just nu. De måste ju hämtas hem. Så när vi kom hem från sjukhuset tillbringade vi ett dygn hemma utan tjejerna innan jag och Oliver åkte hit. Mycket märkligt att vara utan tjejerna! HUR kunde jag tycka att det var jobbigt att bara ha ett barn när vi fick Moa?! Och en liten bebis dessutom?! Ingenting mot tre... Nåväl. Att ha tre är väl ingenting jämfört med att ha fem o.s.v....

 

Hjärnan är tom, sömnbanken likaså, därav detta virrvarr av ord. Vi är i alla fall i Vaggeryd. Och allt jag gått och klurat på som jag tänkt blogga om är lika borta som min energi. Vad var det nu jag skulle skriva? Vad var det nu jag hade tänkt göra? Som jag vill ägna min tid åt nu när jag är hemma och bara är leeeeeedig hela dagarna.... jaadu... om jag det visste...

Jag borde verkligen gå och lägga mig. Sova när jag sova kan! Och det är ju när barnen sover. Så varför envisas jag med att sitta uppe? Vill ha liite, lite vuxen egentid. Andas och landa.

Idag har vi haft mysdag med finaste Åhus-folket! Hela veckan har varit full med folk hittills. Eller sedan i torsdags har det varit fullt upp med att träffa folk. Fantastiskt! Allt från Halmstad-vänner till barndomskompisar och familj har förgyllt våra dagar. Härligt! Imorgon blir det farmor-besök, familjen Bjarneborg/Dellgren och f.d. grannen. Om en vecka börjar allvaret, då börjar Jimmy jobba...

 

Oliver sköter sig fortfarande. Lite magknip och "måste-sova-PÅ-mamma" på nätterna, men det gör iiiiiiiiiiiiiingenting! Och just nu gör han oss sällskap i tv-soffan:

Kvällarna har gått till annat och bloggandet har legat på is. Eller ligger på is. Vi har även varit i Vaggeryd där tiden försvinner till allt annat än datortid och jag är på tok för dålig på att prioritera bloggandet. Det har blivit sömn och vila som kommit i första hand... Men nu börjar jag känna mig som en människa igen och jag gör ett försök att komma igång igen. Lite bilder tänkte jag bjuda på...

 

Gosesugna storasyrror finns det gott om...

        När vi kom till Vaggeryd kom även värmen. Där bestod nedkylningen av bl.a. insjöbad!             

 

I torsdags kom vi tillbaka till Halmstad och igår kväll blev det grillkväll med Jimmys barndomskompisar. Det sociala tomrummet ska fyllas!       

 

Idag fortsatte vi att ill-umgås med folk i form av syster med familj. Lilleman är INTE svårflirtad inte. 2 veckor gammal igår...

 

Ikväll, efter en grillspettsmiddag, åkte de hem och morgondagen är ännu så länge tom. Det kan man inte säga om nästa vecka då det ramlar in besök från höger och vänster. Mycket trevligt ska det bli!! Vad gäller Oliver känns det som om vi alltid haft honom och familjen känns så komplett på något sätt! Tänk att vi är 5!

 

 

Nu är han äntligen här! Den 13/7, 15 dagar över tiden kom vår lille prins och nu är familjen fullbordad! Just nu finns inte riktigt orken att redogöra för alltihop, men lite bilder kan jag bjuda på. Allt har i alla fall gått jättebra, vi åkte in 2:30 den 13/7 och 21:20 kom han ut.

 

 

 

Och nu är vi hemma och låter dagarna gå och vänjer oss vid nya familjesituationen. Två hela veckor ledigt efter denna tillsammans innan vår nya vardag börjar.

Nä, vädret är inte isglass direkt, men jag har fått dille på isglass! Just nu har jag satt i mig 5 stycken, och funderar på att hämta ett gäng till. Det är så varmt både inombords och utvändigt. Isbitar funkar också i och för sig. Snart får jag börja tänka på innehållet i det jag stoppar i mig, så de här extrakilona försvinner! För nu är jag stor. Jättestor.

 

Sedan i måndags har mamma och pappa varit här och framförallt underhållit barnen. Tackar vi för! Jag är en mycket långsam och stillasittande mamma just nu och det är väldigt skönt att lasta av energiska barn på någon annan. De har bland annat varit på bondgården där det var ponnyridning. Och igår kväll kompletterades vår skara med bror och svägerska. Vi har även fått en del annat gjort dessa dagar. Sorterat papper, rensat på vinden och städat allmänt. Skönt! Ikväll blev det spontanfika hos grannarna. Alltid trevligt med sällskap och just nu äter vi alltså isglass. Eller i alla fall jag. Jimmy slutade efter 2 stycken...

 

 

Lite bilder från helgen:

Då har vi fått besök från Småland. Man måste ju fortsätta leva även om jag är en strandad val som ogärna lämnar huset. Igår blev det grill och kusinmys på altanen och vi vuxna låtsades som om allt var som vanligt ett tag och spelade kort och satt uppe länge. Förbi är de kvällar då vi lägger oss tidigt bara utifall att vi skulle bli tvungna att snart stiga upp igen för att åka till BB. Jimmy fick till och med dricka en öl eller två igår. Så länge jag sitter eller ligger stilla känns livet som vanligt. 

 

Idag har vi varit vid havet. Inte för att det har varit något havsväder, men stranden är en fantastisk lekplats! Tills det började regna. Skönt att det är varmt i alla fall!

 

I skrivande stund är syster iväg och hämtar Kinamat, maken hämtar pizza (för många viljor), barnen leker och jag sitter där jag sitter. Vad vore det höggravida livet utan internet, och framförallt Wordfeud!!! Jag hade inte överlevt! Hojta gärna om du vill hjälpa mig att slå ihjäl tiden med detta fantastiska spel! Smålandssällskap även imorgon, sedan blir det att planera nästa vecka som garanterat innebär bebis!

 

 

Då är jag där jag inte trodde att jag skulle hamna, på övertid. En hel vecka idag. Jag saknar mina fötter!!! 

 

Så gravid jag är nu har jag aldrig varit. Moa kom 4 dagar före beräknat och för Molly satte det igång samma dag. Så detta är något nytt. Jag hoppas att det tack vare dessa övertidsdagar blir en riktig drömförlossning som går fort, smidigt, med en bebis som mår bra! Det är väl det minsta man kan begära. Jag är invalid. Så länge jag sitter helt stilla är jag som vanligt, men rör jag mig åt något håll över huvud taget är det kört. "Känner du inte något". Jo. Hela tiden. Jämt. Jag kan ha regelbundna värkar med 6 minuter emellan i 3 timmar för att därefter inte känna någonting på en hel dag. Tröstlöst! Men ska man tröttna på att vara gravid, så ska man göra det rejält. Och det är det jag syssla med just nu! TRÖTTNAR!!! För resten av familjens skulle försöker jag hålla humöret uppe så gott det går och försöker fylla dagarna. Hittills i veckan har vi varit vid havet två dagar, grillat lite, varit hos gammelsvärföräldrarna och haft lite folk här. Imorgon blir det fikagäster och på kvällen kommer syster med familj för att sällskapa i helgen. Nu vet jag ju att om en vecka är det över. Oavsett. Efter två veckor blir man igångsatt. Det gäller bara att få tiden att gå tills dess...