Syrener i corona-tid
Visst har de blommat längre? Visst är de fler än vanligt? Jag har egentligen varken intresse eller kunskap om växter och gröna grejer även om jag ändå uppskattar dem jättemycket. Men det är något visst med syrener. Inte bara färg och doft, utan också vad de säger om tiden på året. Sommaren ligger framför, stressen inför terminsslut är (eller brukar vara) som värst och skomakarens semester är slut och allt det där. Men i år - har de inte blommat ovanligt länge?
Tog en liten bensträckare i kvarteret runt jobbet och tittade och luktade på just syrener. Olika färger. Olika dofter. En enda började nästan vara lite överblommad, men vissa hade knappt slagit ut!
Jag tror inte de har blommat längre än vanligt. Jag tror mitt fokus är ett annat i år. Jag brukar vara så vansinnigt upptagen av så väldigt, väldigt mycket så det enda jag gör är att jag registrerar ATT de blommar. Och sen ser jag att de blommat över och det som hände däremellan är bara ett POFF! Det är väl något litet positivt med årets försommar möjligen då. Trots att värmen väntat på sig. Men att jag faktiskt stannat upp och konstaterat att ”Oj! Nu blommar häggen!” och ”titta! Liljekonvalj!”. Det har jag aldrig tid och ro att uppfatta andra år. Snacka om att ha kraschlandat i en klyscha - kan man vara glad för lite har man mycket att vara glad för.
Bara gör
Bara gör. Så funkar jag just nu. Det kanske låter tragiskt men jag är bara glad att jag funkar alls. Tänk inte efter. Känn inte efter. Bara gör. För om jag skulle känna efter och agera på det när jag kommer hem en dag hade jag gått och lagt mig. Nä, då kör jag hellre på ”Bara gör” så får jag tänka och känna efter sen. På kylskåpet har jag en lista med just dessa ord och en massa alternativ. För ibland när jag är sådär nollställd kommer jag inte på VAD jag ska göra. Vaddå ”Bara gör”? Gör vad?
Tack vare att barnen är i en ålder där de har en egen agenda och inte frågar efter mig särskilt mycket nu för tiden har jag numera möjlighet att disponera min egen tid. Ironiskt. Som jag längtat efter det. Men nu bidrar det till att jag blir paralyserad. Anyway. På listan står allt från ”Röj ur köksskåp” och ”Rensa garderob” till ”Pussla” och ”Gå en promenad”. Så DET gör jag. Idag blev det en promenad t.ex. Om jag kände för att dra något gammal över mig när jag kom hem men undviker att tänka eller känna efter och istället går en promenad, då kommer jag på banan igen. För jag känner inte för att gå och lägga mig efter en. Under den tid jag är ute får jag energi. Idéer. Kommer på andra tankar och kommer t.ex. ihåg att jag ju ska blogga….
Jag funderar t.ex. på att det faktum att små barn dör av covid -19 faktiskt borde jämna ut sig med att väldigt, väldigt gamla människor också faktiskt överlever covid -19. Det är lika ovanligt båda två. Coronaläget har lagt sig. Det har blivit någon form av vardag att ha eleverna via en skärm. Sorgligt är det. Och konstigt. Men det är den nya vardagen. Och bäst fungerar jag i denna nya vardag om jag inte tänker eller känner efter utan bara gör. Hur funkar du?
Mitt eviga dilemma
Jag funderar på att faktiskt bli en bloggande bloggare. För vem? Det är ju alltid den stora frågan. Svaret är fortfarande detsamma som det alltid varit för mig. För mig själv. För dem som kan tänka sig ha något ut av att läsa det jag skriver. Jag har en blogg som jag länkar till på insta. En blogg jag aldrig skriver på. Dags nu? Igen. Kanske för stunden i alla fall. För att stunden är en så konstig stund. Vi lever i en tid som kommer bli ett kapitel i framtidens historieböcker. Så jag kommer göra ett försök. Jag skriver av mig. Jag skriver för mig. Och för dem som tycker det ger något att läsa. Är jag bekväm med att öppna min annars stängda hjärna för omvärlden, en stund? Jag tror det. Väldigt, väldigt få människor får en glimt av hur tankarna går därinne. Ibland. Men eftersom mitt riktiga, äkta jag behöver en ventil, och ofta funderar och fungerar bättre i skrift än i andra forum så behöver jag skriva. Och varför inte göra det i en blogg då? Jag gillar att ge andra människor idéer till hur man kan tänka och se på saker utan att för den saken påstå att jag har rätt eller att alla ska göra så. Så då skriver jag. Jag testar. Att bli en bloggare som faktiskt bloggar. Får se hur länge det varar den här gången. Men jag kan INTE skylla på att jag inte har tid nu i alla fall.
Tänk inte på en rosa elefant!
Eller, mer passande så här tids; Prata om något som inte har med corona att göra! Jag utmanar dig.
”Hur går det på jobbet då”…. eh nä, för inget är som det brukar eller ska på jobbet.
”Vad har ni gjort i helgen då?”….. eh nä, för inget är som det brukar på helgen p.g.a. inställda träningar, matcher, cuper, tillställningar…..
”Ska ni hitta på något roligt i påsk?”… eh nä, för det vet jag inte, eller…? Kanske? Eller?
”Hur mår barnen?” … eh nä…
”Hur går träningen?”… nä…
”Har du sett något kul på tv på sistone?” eh NÄÄÄÄÄÄÄ (t.o.m. JAG saknar sporten)
Vi får prata om…. eee…. vädret?!! Jaaa!!! Det är sol. Och blåser kallt. Och till veckan ska det bli regn. Och kanske snö. DET kan vi prata om. Fast det tog visst slut där.
Vi kan prata om…. mat?! Jo, det kan vi nog. Fast det jag skulle köpa till den mat jag ville laga fanns inte att köpa i affären p.g.a…. nä, just det. INTE något som hade med corona att göra.
Vi får prata om serier! Nu finns det ju nya biofilmer att streama p.g.a. NEJ JUST DET JA!!!
Alltså jag ger upp.
Tänk inte på en rosa elefant. För rosa elefanter finns inte.
Prata om allt som påverkas av corona. För corona finns.
Det är som det är.
Tyck vad du vill om "situationen Corona". Nu är det såhär. Från imorgon har jag en helt annan arbetssituation än någonsin tidigare. Skolan är stängd. Eleverna får inte komma dit. Men vad är alternativet? Idag var 9 av 25 ur personalen borta. 50 elever av 300 sjuka. Hur bra blir det? Hur bra blir det vi nu ska göra? Distansundervisning? Hur gör man? Hur blir det? Vad är alternativet? Att vissa hänger med, andra inte, vissa lektioner går av stapeln och andra inte. Nu togs ett beslut uppifrån. Och vi får gilla läget.
Uppgivenhet är den genomgående känslan, samtidigt som andra värden visar sig. Tempot i familjen är lägre. ”Kan jag leka med…” ja det kan du. För alla våra aktiviteter är inställda. Kan vi äta tillsammans idag? Ja det kan vi. Av samma anledning. Det är tråkigt att allt som utgör vårt liv är inställt. Ja. Men ”tråkigt” är ett i-landsproblem i läget som är. Människor kämpar för livet. ”Jag kommer inte dö av Corona, varför måste de ställa in….”. Nä. Men andra kan komma att göra det.
Vi har alla ett ansvar. Det är inte läge att vara egoistisk nu. ”Måtte de inte stänga grundskolan”. Nä. Det hoppas inte jag heller att de kommer göra. Av egoistiska skäl. Jag, vi, kommer klättra på väggarna om de gör det. Men det är inte läge att vara egoistisk. Tänk på de som riskerar livet genom att bara existera i samhället just nu. Tänk på de som slår knut på sig själva för att tjänstgöra i en redan överbelastad vård. Det är som det är. Ingen vet någonting om hur framtiden blir. En sak vet jag. Det är inte läge att vara egoistisk.
Antibloggande bloggare...
Den ofrivilliga bloggaren. En periodare vad gäller sociala medier. Kraven som kommer med sociala konton bekommer mig inte. Nej, jag kommer inte lägga upp bilder/inlägg/uppdateringar med en viss kontinuitet bara för att man SKA. För att man får flest likes då. Flest följare. Mest spridning. Vet du vad. Jag bryr mig inte. Jag skriver inte om jag inte har något vettigt att skriva. Kanske inte vettigt för dig, men för mig. Jag skriver alltså mer för min egen skull än för någon annan. Jag är en antibloggande bloggare. Har jag inte någon essens i det som kommuniceras är jag tyst.
Som i vanliga livet. Jag alltså. Finns det inte något djup i det som sägs låter jag hellre bli att säga något. Eller blogga då. Bra eller dåligt? Jag vet inte. I vissa sammanhang dåligt. I andra bra. I vilket fall som helst gör det mig till att vara sann mot mig själv. Jag älskar när idéer som legat och pyrt i åratal börjar växa till sig. Om de nu gör det…
Tänk om jag för bara ett år sedan hade vetat att jag kommer sitta uppe i hufvudstaden med utvecklingsfrågor kring läraryrket på agendan. Med utbildningsministern. Hur coolt hade det inte varit?!
Jag är en djup själ. Någon som i flera år känt att jag levt färdigt trots mina relativt få år. Denna känsla eftersom jag ju checkat av allt på listan ”livet”. Utbildning, check. Äkta man, check. Barn, check. Hus, check. Volvo, check. Katt, check. Vad nu liksom? Också bara ramlar det in grejer på arenan som visar att jag minsann har jättemycket kvar att göra! Skrämmande. Men spännande.
I takt med att tron på mig själv ramlar på plats tar jag de chanser som kommer. Låter idéer som pyrt få plats.
Nyttiga Mars 2018 - Check!
Summering Nyttiga mars 2018.
Jag kan börja med att konstatera att det inte var någon ”sport” i år. Jag har klurat mycket kring varför och jag kommer alltid tillbaka till samma sak. Jag har bytt fokus från att tidigare år haft målet utseende till att i år ha målet välmående inuti. Målet har i år varit att sova bättre, ha mindre ont och vara mindre stressad för att generalisera. Och då är mars-reglerna piece of cake! Nytt för i år har varit nolltolerans vad gäller alkohol och att få in 30 min motion varje dag. Tidigare har jag haft motionsmål gällande hela veckan. Nu skulle det in varje dag. Det var lite knivigt de dagar som var fullsketna med aktiviteter och barn och jobb o.s.v. Men med lite planering, t.ex. gå upp 30 min tidigare, var det inga problem. Och vinsten är ju ofantlig! Snacka om stresshantering att motionera. Jag VET ju det. Och jag dumförklarar mig själv varje gång jag uttalar mig förvånad över dess effekter. Men så är det. En tidig promenad eller promenad hem från jobbet eller löpning mitt på dagen…
Alkoholen har inte varit några problem alls. Mer för de runt omkring känns det som ibland. Varför måste man alltid förklara sig när man inte dricker alkohol? Det är väl aldrig någon som börjar peta på din tallrik och ifrågasätta varför du inte tar en potatis till?! Eller trycker i dig ett glas mjölk till? Va?! Dricker du inte? Kör du? Är du gravid? Nä. Jag har Nyttiga Mars. Jahaaaaa, men dåååå sååå….. Jo, men om det är april? Eller gud förbjude - juli! HUR kan man avstå alkohol då??? Strunta du i mina val så struntar jag i dina. Mitt val gällande alkohol är i alla fall inte destruktivt för mig. Tvärtom.
Men jag lägger mig inte i vad och hur du gör, såhär gjorde jag. I mars. Flera regler tänker jag ta med mig in i framtiden. För varje år de 6 år vi har kört, har någonting efter mars slut ”försvunnit”. Suget efter efterrätter t.ex. Och smågodiset som jag suktat efter varje dag hela mars var inte så gott. Jag har totalt i april fått i mig 10 bitar. Och jättemånga fler blir det nog inte. Det är ju inte särskilt gott. Och jag mår ju inte bra av det.
Så hur mår jag? Sover bättre? Ja. Bättre humör? Ja! Mindre stressad? Ja!
Så - summa summarum. Med fokus inre hälsa är det inga problem att leva nyttigt. Men i en ytlig värld av utseendefixering är det lätt att tappa fokus.
Extra roligt att idén om en nyttig månad för att bryta mönster smittat av sig! Heja heja ni som börjar nu i april!!! Det kommer gå kanon!
Mycket märkliga människor!
Du behöver inte läsa många förstasidor på magasin i affären förrän du inser att de flesta innehåller typ samma sak. ”Kom i vårform”, ”Så GICK Lisa bort 35 kg.” ”Från utbränd till välmående - med hjälp av kosten”. Jag kan fortsätta hela inlägget. Men det tänker jag inte göra. ALLA rubriker står för artiklar som innehåller HUR enkla knep som helst. Jag ser dessa rubriker som klyschor. Som försäljningsknep. Som något som är för bra för att vara sant. Och lägger dem i glöm-bort-lådan i hjärnan. Sedan kommer ”Nyttiga Mars” och både kost och motion schemaläggs och striktas till till tusen. I år började jag lite tidigare med kost-restriktioner. Inga sötsaker måndag till torsdag. Kosttillskott i form av omega-olja. Saffran-tabletter. Färre glas vin.
Helt plötsligt låter jag som de klyschiga rubrikerna på magasinen. Helt plötsligt inser jag att jag har sovit gott. EN HEL VECKA! Jag vaknar pigg. Glad. Optimistisk. Med livslust. Jag orkar saker, jag ser den där ljusa sidan av livet. Jag ”känner livet i mig”. Jag känner mig stark! Jag känner mig klar i huvudet. Och jag funderar förundrat över VAD SOM HAR HÄNT???! Också är det SÅ simpelt! Jag blir nästan lite trött på mig själv. Jag provocerar mig när jag hör hur jag försöker förklara för folk runt omkring hur kost och motion påverkar oss. De är inte mottagliga. De hör allt som försäljningsknep. Precis som jag gjorde med rubrikerna på alla magasin. Men HUR kan SÅ många strunta i något SÅ simpelt som att lägga om kost och börja motionera? När fördelarna är så många?!! Vi VET att vi blir sjuka av vitt mjöl och utebliven motion. Vi VET att vi blir deprimerade av socker. Vi VET att vi sover dåligt av alkohol. Och ändå gör vi som vi alltid har gjort.
Jag blir så trött på oss. Mycket märkliga människor. Någon sa till och med ”Ja, motion passar kanske för dig, men inte för mig.” Näää du. Jag kan inte känna annat än ”stackars du som ännu inte gett kost och motion chansen”. För att leva så här tack vare så enkla medel, det känns som om det är för bra för att vara sant.
Nyttiga Mars!
Träden i Halmstad är lila. Fastans färg. Eller är det bara en slump? ”Att fasta är att avstå från något för att vinna något annat” står att läsa på Svenska Kyrkans hemsida. Utan att jag egentligen tänkt på det, har vi sysslat med fasta varje mars i 5 år. Vi kör vår sekulariserade variant av fasta. Nyttiga mars. Syfte: bryta destruktiva mönster. Första gången vi körde detta koncept var 2013. Anledningen? Mars är så tråkig och lång. Och är det någon gång på året då vi är som uppstoppade julgrisar är det i mars. Efter jul. Efter födelsedagsmånad i januari. Och februari. Alla hjärtans dag. För att inte tala om fettisdagen. Semlor. Och det var där jag insåg att det är ju fasta vi sysslar med! Semla - fettisbulle. Äta upp sig inför fastan!? Det har vi ju gjort sedan i jul. Och då inser jag att ”Nu är det jul igen och nu är det jul igen….. till påska. Nej, däremellan kommer fasta!” Typ. Mars är ändå så tråkig, innehåller ändå inga roligheter, så då är det inte svårt att hålla sig ifrån godsaker t.ex. Också är det inte för nära beachen om det är målet med nyttigheterna. Men mest är det ett sätt att komma på banan med bra vanor igen.
Hittills har vår Nyttiga Mars bara haft med hälsa aka mat och träning att göra. För varje år har vi lagt någon onyttig vana åt sidan även efter mars. För varje år blir det lättare och lättare att försaka sådant som inte är bra för oss. För varje år blir fler och fler nyfikna på det här med Nyttiga Mars. I år tror jag det är dags för något mer. Bryta ovanor generellt. Att handla för mycket. Sova för dåligt. Äta miljöfarligt. Jag vet inte.
Hur går det till rent konkret?
Jo. Vi sätter våra egna regler. Sedan håller vi dem hela mars helt enkelt.
Nu är det dags igen. Vilka är med oss? #nyttigamars2018
Lägesrapport
När kraschen väl kommer inser en vilka kloka människor som finns runt omkring. Närmre än man anar. ”Vi har alltid stått inför valet att fly eller fäkta. Fäktar du tillräckligt länge blir du ett lätt byte, då äter tigern upp dig. Flyr du så är det mindre risk att bli uppäten av lejonet”. Eller tigern då. Vem som äter upp mig? Jag själv förmodligen. Här står jag och slåss mot mig själv. Visserligen med pissiga förutsättningar, så det är väl inte helt konstigt att jag blir fälld till slut. Misslyckades.
”Misslyckas gör du inte genom att inse dig ofullkomlig. Misslyckas gör du om du ger upp och inte löser att komma tillbaka.” Klokt citat nummer 1.
”Misslyckas gör du inte genom att gå hem. Misslyckandet är redan gjort, när du gjorde mer än du egentligen orkade med. Det här är bara konsekvensen av det redan genomförda misslyckandet.” Klokt citat nummer 2.
Jag har så kloka människor runt omkring mig. Önskar mig sälla till denna kategori människor även i praktiken.
Misslyckas gör jag när jag gör åt tid som inte finns. Gjorde åt tid som inte fanns. Förr hette det ”Flest prylar när man dör vinner.” Idag snarare ”Flest aktiviteter och åtaganden dör”. Typ. En klok vän och jag brukade dividera kring ”Jobbar du för att leva eller lever du för att jobba?”. Båda var överens om att vi levde för att jobba. Vi älskar båda våra jobb. Båda tog slut.
Så vad ska jag ha för avbetalningsplan till kronofogden? Vad ska jag göra för att komma på banan igen? Vad ska min budget innehålla? Och vem ska hjälpa mig dit? Jag är själv inte kapabel att vara den som hjälper mig själv. Uppenbarligen.
Nu är uppmaningen vila. Och ”ta inte med jobbet hem”. Och ”Gör sådant du vill göra”. Vad vill jag göra? Har glömt bort…
Börjar med att vila.
#metoo
Likt en tsunami översvämmades hela tillvaron med fruktansvärda upplevelser från tjejer och kvinnor från hela Sverige. Världen. På nätet. På radio. I tidningar. TV. Nu står vi i konsekvenserna. Konsekvenserna som flyter runt våra fötter. Ut-talande män under hashtagen #ihave. Eller #neveragain. Uppsagda programledare. Häng ut dem bara! Ångest! Över allt de gjort. Allt de inte vet om att de sagt. De ska minsann få stå sitt kast! En tsunami så otroligt viktig. Ett måste! Den öppnar upp ögon. Väcker. Ropar ett avgrundsdjupt NEJ! STOPP! SLUTA!
När jag publicerade #metoo på mina sociala medier var det först och främst ett gäng för mig okända män som var gärningsmännen jag tänkte på. Gärningsmän som på krogen inte fattade att min kropp är min. Min att bestämma vem som får ta på! Män som inte fattade vad NEJ betydde, även om jag ropade NEJ! rakt ut och pekade på min vigselring. Varför det nu skulle behöva spela roll att jag även på pappret tillhör någon annan. Det ska väl räcka med ett NEJ.
Men när jag lät tankarna fortsätta insåg jag, till min fasa och förskräckelse, att de där männen, de är inte de enda anledningarna till varför jag också kan publicera #metoo… Som ett slag i magen. Som en kalldusch slog det mig. Slår det tjej efter tjej. Vad har jag fått ta emot i livet egentligen!??!?! Jag blir illamående! Vi pratar i personalrummet på jobbet. ”Förmodligen kan vi alla här inne skriva under på #metoo”. Ja. Det kan vi.
Vi måste göra något! Alla! Det är ett så stort systemfel när man efter man förmodligen drabbas av samma kalldusch. ”Vad har jag gjort”. ”Alla har vi förmodligen korsat gränsen någon gång” sa någon på tv. Ja. Förmodligen har du det. Utan att veta om det. För tjejen i fråga fattade inte ens att det du gjorde var fel!!! Ja, det är synd om dig som inser för sent att du gjort något mot någon. Det är synd om mig som fått utstå det. Vi måste GÖRA NÅGOT! Häng ut dem! tycker du… Bakom varje #metoo-uppdatering finns ett namn på en man. Häng ut honom!!! tycker du.
Tänk om någon annans ”honom” är din bror? Din pappa? Eller - den man du lever ditt liv med nu. En man som i sin vildaste fantasi idag aldrig någonsin hade kunnat tänka sig göra någonting ont mot en annan människa. Varför ska jag hänga ut honom? Som var 19 år när det hände? För 15 år sedan.
Nä, då väljer jag hellre att vända den urkraft som finns i denna tsunami till något kreativt. Vända till att prata med mina barn. Lära mina barn. Lära mina döttrar. Lära min son. Att agera som jag lär. Jag också. Jag också tänker fortsätta säga mitt i debatten. Att i ruinerna efter tsunamin se till att något vackert får växa upp istället. Tillsammans.
Såhär är mitt liv.
sjunger Lasse i en låt. Det som kommer före kan jag inte riktigt skriva under på, ”Jag älskar mitt meningslösa liv”. Visst älskar jag mitt liv. Men det är inte meningslöst. Oftast.
Hur är mitt liv? Ja, en helt vanlig vecka i det Karlssonska huset, om inget annat tillkommer, ser ut som följande.
Måndag. Jag åker hemifrån 7:00 då jag börjar jobba 7:30. Innan dess drar jag upp tre barn och ser till att de vet vad de ska ha på sig samt packar ner det de behöver ha med sig till skolan. Jobbet lämnar jag sedan 15:30. 16:00 hämtar jag på förskola och fritids för att leverera förskolebarnet till gymnastiken som börjar 16:30. Hem med ett styck fritidsbarn. Gott nog går äldsta fritidsbarnet hem själv. Tack! Några lugna minuter i hemmets vrå då fritidsbarn det yngre ombeds byta om samt äta. Där någonstans dunsar pappan i huset in. 17:30 är det dags att leverera fritidsbarn det yngre till gymnastiken när ändå förskolebarnets gymnastik är slut. I samma veva lämnar pappan hemmet för sin fotboll. Bilen är således väck och cykeln finns att tillgå. Hem med förskolebarn som ska äta och duscha. Det tar tiden fram till nästa gymnastik-barn kommer hem. Levererad av guldgrannen! Här har klockan blivit 19:00. Läge att se över mat, kläder, tandborstning och läxor då 20:00 är startskott på läggning. Vid 21, då alla tre hamnat i sina sängar hamnar jag vid datorn. Dags att jobba! Samtidigt smyger pappan i huset hem. När mina ögon går i kors blir det sängen.
Tisdagen lämnar vi hemmet tillsammans för att lasta av de tre barnen på tre olika ställen klockan 7. Jobb till 16. Väl hemma har pappan hämtat alla barn och förberett mat. Efter mat fotbollsträning med äldsta. Yngsta vill alltid följa med. Fotbollsträningar är pappans lott. Lugn stund för mig och mellanbarn. Läxor, tvätt, plock, plock, plock. Och kvalitetstid med det alltid bortglömda mittenbarnet. När pappa och resterande barn kommer hem sticker jag iväg. Padel-träning 19-20. Nattningsproceduren är igång när jag kommer hem igen om jag har tur. Också jobb tills ögonen går i kors.
Även onsdagen, idag, lämnar vi hemmet tillsammans, men för att lämna 7:30. Lämna tre barn på tre ställen när vi är två fungerar relativt bra ändå. 15:30 hämtar jag dem ensam. Då har äldsta gått hem själv. Pappan kommer hem 16:30 för att åka 17:45. Däremellan hinner vi äta. Pappan på fotboll. Jag och barn kvar i hemmet. Disk, mat, läxor, städ. Tvätt. Alltid denna tvätt! Gympapåsar upp och när klockan är 21, pappan kommer hem och barnen ligger i sina sängar, sitter jag här och jobbar. Tills ögonen går i kors.
Torsdagen är för mig tidig. Lämnar hemmet 7. Pappan lämnar barnen 7:30. Ensam till tre ställen. Jag hämtar ensam 15:30. Då har båda stora gått hem själva. Stort. Skönt! En stund hinner vi vara hemma tills det åter igen upprepas med fotboll för äldsta och yngsta som publik. Under tiden tränar mellan-barnet innebandy. Samtidigt som innebandyn slutar, börjar min kör. Den slutar 21. Har jag tur hinner jag jobba lite innan ögonblicket med rakt-fram-seende-ögon är över.
Fredag, o ljuvliga fredag. Tillsammans lämnar vi klockan 8. Sovmorgon! Jobbar som en tok till 15:30. En fredag morgon fick jag frågan om jag hade koll på dagen. Ja, jag vet att jag har typ 5 minuter mellan varje lektion och att jag inte hinner äta lunch. Så visst har jag koll på fredagen. När fredagseftermiddagen kommer och hemmet närmar sig. Då. DÅ! Då är helgen mer än välkommen. Fredagar är matchdagar för fotbollsmaken. Har varit hittills i alla fall. Men jag, jag får vara hemma. Och jag tänker inte göra mer nytta än jag faktiskt VILL göra då. Och jobba fredagskväll skulle aldrig falla mig in.
Lördag morgon fotbollsträning för förskolebarn. Pappans lott. Och sedan är hela lördagen ledig! Eller ja…. om det inte är något inbokat, som det ju är typ varje helg fram till vecka 45.
Söndagen är minst lika skön. Med avbrottet att en tränar innebandy 14-15:15 och den andra 15:30-17.
Sedan är det typ på det igen med veckan som ligger framför. Och jobb tills ögonen slocknar.
Och däremellan kommer fasta. Eller nåt.
Så är mitt liv. Om det inte dyker upp något annat. Som typ föräldramöte, utvecklingssamtal, BVC, klipptider, någon behöver nya skor, o.s.v. o.s.v. o.s.v.
Det är en konstig värld vi lever i sjunger han också, Lasse. Vad är det för liv. Egentligen?
Men jag älskar det. Jag har valt det. Jag har sagt ja till att vara fotbollsfru. Jag vill ha aktiva barn. Jag vill ha ett hem i ordning med rena kläder och tom diskbänk. Och jag vill vara den bästa lärare jag kan.
Men diskussionen om att vi stressar ihjäl oss, den lämnar jag till en annan dag.
Brinna ut?
I´ve got issues…
Mitt problem är att jag gillar mitt jobb. Jag älskar mitt jobb. Varför det är ett problem? Jo, när jag gillar något går jag all in. Jag vill. Jättemycket. Jag ger hela mig. Hela tiden. Till 100%.
Du som inte gillar ditt jobb har lätt för att säga att jag ska ta det lugnare, tagga ner, inte lägga ner min själ i allt jag gör o.s.v. Men det är ungefär som att säga till en konstnär att inte måla det finaste hon kan. Eller en sångare att inte sjunga sitt bästa. Eller en VM-finalist att inte satsa allt.
Jag vet. Jag är bara lärare. Men jag gillar mitt jobb. Jag älskar det. Jag vill göra allt och lite till.
Jag var så nöjd över mina utvärderingar i juni. ”Bästa läraren”. ”När du pratar VILL alla lyssna”. o.s.v. Smickrande. Men det är ganska tufft att leva upp till det. När eleverna kommer tillbaka nu efter sommaren och redan första lektionen lovordar. ”Jag är så glad att vi får ha dig hela trean också!!!”
På ett vis kanske det är enklare att göra ett dåligt jobb och vara illa omtyckt. Då har du inte något att leva upp till.
Det kostar att ligga på topp. Så är det. Problemet med att älska sitt jobb är att jag säger ”ja tack” och ”jag kan” och ”det fixar jag”. För att jag vill. Vad får jag för det? Fina utvärderingar. Ja. Vad vill jag ha för det? Ingen aning. Kicken av en bra lektion?
För att bli utbränd måste du ha brunnit. Jag vill brinna. Men utan att brinna ut. Det är där ordet snällvisk kommer in i bilden. Jag vet vad jag måste för att fortsätta brinna. Utan att brinna ut. För att ha virke och bränsle nog för lång tid fram över. Jag vet det.
Just nu är jag bara trött. För att jag älskar det jag gör. Och för att mitt och Jimmys schema hänger jämte varandra på kylen och 7 av hans lektioner är fotboll. Där de är minst 2 lärare.
Snällvisk!
Efter ett sommarprat och en fantastisk Göteborgs-kick-off med jobbet är inspirationen på topp!
Är det årstiden? Är det skolstarten? Augusti är som nyår. Nya förväntningar, nya löften, nya utmaningar. Nytt hopp!
Två ord vill jag ska prägla mitt läsår 17/18. Snällvisk och framförhållning. Det ena har jag hittat på själv. Det finns ingen motsvarighet till att vara självisk eller egoistisk med positiv klang. Är du egoistisk går det ut över andra. Är du snällvisk vinner även andra på att du prioriterar dig själv. Att vara snällvisk innebär att du är snäll mot dig själv. Du prioriterar dig själv. Det är motsatsen till att vara martyr. Att vara offer för alla omständigheter runt omkring. Nej, jag hinner inte träna, barnen kräver det och katten det o.s.v. Jo, det gör du. För om du tränar, orkar du allt det där andra mycket bättre. Om jag ger mig själv 10 minuters aktiv vila varje dag är jag inte egoistisk. Jag tänker på mig själv och alla andra. Det är så lite som behövs. Att prioritera sig själv på ett fint sätt, av rätt syfte och inte för att bortprioritera någon annans önskemål och vilja. Snällvisk. Jag behöver ett ord för att det ska existera. Nu gör det det.
Framförhållning är svårt. Framförallt i den utmaning det innebär att driva trebarnsfamilj med två heltidsarbetande föräldrar och ett företag vid sidan av. Och framförallt i det liv vi nu lever som går så fasansfullt FORT!
”Det är ju flera veckor till den där happeningen, vi löser barnvakt innan dess! -jaha?! Är det imorgon?!?? Har jag inte fixat barnvakt?? Har inte du heller gjort det?!?!? GGGAAAAAAAAHHHHHH” också är stressen ett faktum och konflikten bakom hörnet. Framförhållning. Förekomma stressiga situationer. Det är ett sätt att vara snällvisk.
Ett annat är att sätta sig på altanen en stund. Och bara vara. Utan att få dåligt samvete för det.
JOJO-bantning
I vilket fall som helst. Någon, i bästa fall några, vecka/or håller vi ut. Men inte långt därefter är vi i samma hjul igen.
Samma sak med tid och stress. Vi tar in miljontals intryckskcalorier varje dag. För att sedan vräka ur oss av oss själva till en miljon mottagare. Vardagspussel, jobb, aktiviteter, barnens skola och deras aktiviteter. Hem och hälsa, miljö och politik. 10 minuters felplanering kan välta en hel dag. Och vi mår där efter.
När semestern kommer tvingas jag in i en diet. Någon form av stress/intrycks-diet. Jag är fullt medveten om att alla inte har sommarlov. Jag vet det. Men jag har sommarlov. Och Jimmy har sommarlov. Och våra barn har sommarlov. Vi är jättelediga. Jättelänge. Och det är jättekonstigt. Helt plötsligt blir intryckskcalorierna hur deffade som helst. På en vecka har jag, förutom min familj, träffat 6 vuxna människor att utbyta tankar och funderingar med. Jag har, förutom mitt eget hem, sett fyra andra miljöer. Bussen inräknad.
När det inte är sommarlov snittar det på 100 personer per dag, mina elever inräknade. Och antal miljöer kan jag inte ens räkna.
Under arbetsåret på tok för många människor och miljöer. På sommarlovet - torka.
Snacka om JOJO-bantning i allt.
Och det kan väl inte vara sunt?
