Priset man får betala...
2008-03-19
Så var det det här med att uppdatera bloggen.... nja, kommer inte lägga det som ännu ett måste bland alla som redan existerar...
Mars 2008. 10 veckor kvar på oss att göra klart examensarbetet, 10 veckor kvar till bäbis... Stressigt... jo. Bara för att en hel dag har gått utan att man fått något gjort på examensarbetet så väntar ju inte bäbisen en extra dag med att komma ut lixom...
Det är rätt mysigt att va gravid ändå. Den sparkar och buffar lite (mycket ibland iofs, men ändå) och man är aldrig ensam :)
Dock tål man ju inte lika mycket som vanligt. Och behöver mer omtanke och kärlek och allt, vilket inte alla alltid tänker på.
Oxå var det det här med att inte bo i närheten av sin egen familj. Jag vill absolut inte bo där de bor, men det ska va smidigt när man väl vill åka dit, och det är det inte nu. Jo, om jag ska vara där själv, men det vill jag ju inte. Jag vill ju ha älsklingen med mig. Och då blir det problem. Alltid. Jag är inte prioriterad, och jag vet det. Och jag accepterar det, men jag kan inte låta bli att va förbannad över det. Utan någon som helst idé, för det spelar ingen roll. Jag kommer inte på första plats när det gäller sånt där. Men jag tycker att bor man inte i närheten av vissa så är det priset man får betala, man får offra saker och ting. Fast jag vet ju att det inte går. Det blir bara en negativ spiral och jag blir bara frustrerad. Så det är ingen idé att älta det. Jobbigt är det. Och det kommer förmodligen aldrig bli bättre. Känns ju upplyftande *not*
Inlämning imorgon i alla fall. Ett litet steg på trappan. Kanske kan ta lite ledigt sen. Någon dag i alla fall. Nu har det varit grymt mycket plugg. Läsa 5 timmar för att inse att "nähä, det här kan vi inte använda" känns ju väldigt upplyftande.
Nä, jag ska nog inte skriva mer, jag bara gnäller ju. Är väl så det känns mest nu. "Vad är det som är värst?" Allt.
Nä, ge dig nu. Ja. Jag lägger ner. Skriver mer en bättre dag.
Så var det det här med att uppdatera bloggen.... nja, kommer inte lägga det som ännu ett måste bland alla som redan existerar...
Mars 2008. 10 veckor kvar på oss att göra klart examensarbetet, 10 veckor kvar till bäbis... Stressigt... jo. Bara för att en hel dag har gått utan att man fått något gjort på examensarbetet så väntar ju inte bäbisen en extra dag med att komma ut lixom...
Det är rätt mysigt att va gravid ändå. Den sparkar och buffar lite (mycket ibland iofs, men ändå) och man är aldrig ensam :)
Dock tål man ju inte lika mycket som vanligt. Och behöver mer omtanke och kärlek och allt, vilket inte alla alltid tänker på.
Oxå var det det här med att inte bo i närheten av sin egen familj. Jag vill absolut inte bo där de bor, men det ska va smidigt när man väl vill åka dit, och det är det inte nu. Jo, om jag ska vara där själv, men det vill jag ju inte. Jag vill ju ha älsklingen med mig. Och då blir det problem. Alltid. Jag är inte prioriterad, och jag vet det. Och jag accepterar det, men jag kan inte låta bli att va förbannad över det. Utan någon som helst idé, för det spelar ingen roll. Jag kommer inte på första plats när det gäller sånt där. Men jag tycker att bor man inte i närheten av vissa så är det priset man får betala, man får offra saker och ting. Fast jag vet ju att det inte går. Det blir bara en negativ spiral och jag blir bara frustrerad. Så det är ingen idé att älta det. Jobbigt är det. Och det kommer förmodligen aldrig bli bättre. Känns ju upplyftande *not*
Inlämning imorgon i alla fall. Ett litet steg på trappan. Kanske kan ta lite ledigt sen. Någon dag i alla fall. Nu har det varit grymt mycket plugg. Läsa 5 timmar för att inse att "nähä, det här kan vi inte använda" känns ju väldigt upplyftande.
Nä, jag ska nog inte skriva mer, jag bara gnäller ju. Är väl så det känns mest nu. "Vad är det som är värst?" Allt.
Nä, ge dig nu. Ja. Jag lägger ner. Skriver mer en bättre dag.
