tildisen

Jag har fått guidning på hur man lägger in filmklipp. Gör ett test om det funkar...

... men jag håller inte med er. Ni som tycker att våra döttrar är lika alltså. Ikväll när Jimmy sövde Moa hade jag och min lilla bulle kvalitetstid i köket. Det såg ut som om jag hamnat på något kafferep av något slag. Och mitt under detta kafferep slog det mig, de är inte lika. Så är det! Ja, pyjamasen är ny, kunde inte låt bli! Hade kunnat köpa upp hela Lindex idag tror jag! Trodde dock att storlek 68 skulle passa, men den var visst lite kort i benen...


Angående olikhet mellan döttrarna Karlsson, kika på följande hopklipp:




Det är inte så att man måste fundera på vem som är vem liksom. Så tycker jag.
För övrigt är min första änka-tisdag till ända, och det har gått kalasbra. Mycket tack vare fint väder men även att Jimsan lyckades komma hem i bra tid. Vi tjejer har ägnat dagen åt Öppna förskolan, Bvc, stan och grannbesök. Tack vare att Moa är så lugn och sansad får hon gärna följa med till Öppna förskolan trots att det är 2-årsgräns på tisdag förmiddag. Så lät det när jag frågade. Det tackar vi för. På bvc var det halvårskontroll för Molly vilket gick helt okej. På stan strosade vi mest runt och gick balansgång runt fontänen på Stora torg och dagen avslutades med favoritgrannen med hund på kaffebesök. I samma veva kom Jimmy hem. Han å sin sida har ägnat dagen åt fotbollstränarutbildning på högskolan tillsammans med bl.a. Henke Larsson. Måste kännas väldigt skumt att sitta i ett klassrum med honom! Vill de ha klassfest hemma hos oss, så gärna för mig! Hahahahaha. Nä, men det ska nog gå bra de här tisdagarna. Nu känns det ju som helg när denna dag är slut. Nu hoppas vi bara att Molly, till skillnad från igår och inatt, SOVER. Det hade varit skönt... Jag ska dessutom slänga upp länken till "Enjoy the silence" från bröllopet i lördags. Så fort den är uppladdad så! Haj så länge...

Klurade inte ut hur man lägger upp filmer här på bloggen, så jag droppar länken till en av låtarna från bröllopet i lördags. Jag ska lägga upp låt nummer två inom kort.

http://www.youtube.com/watch?v=601_bk-ha5A

Förresten har jag hittat en sysselsättning här i soffan, rensa "vänner" på facebook. Jag läste en intressant artikel i en tidskrift härom dagen där det stod om vilka olika kategorier människor det finns på facebook om man tittar till vad de skriver i sin statusrad. En kategori, som jag insåg att jag har en del av, är de här som det alltid är så synd om. Hela världen har gått under, varenda dag! "Otto är sjuk, bilen på verkstaden, jag börjar bli förkyld och dessutom regnar det!!!" är ingen ovanlig status för en sådan facebookare. Självklart kan man ha en dålig dag, men det finns dessa som verkar gå igång på att tävla om att ha det värst. Dessa facebookanvändare tar fruktansvärt mycket energi och jag kan vara utan att veta hur illa det är just idag. Är det dessutom någon jag aldrig någonsin skrivit någonting till känns det lite onödigt att ha denna någon som "vän". Så även med många andra. Man addar folk hit och dit som vänner bara för att man råkat vara på samma fest för hundra år sedan eller bott på samma gata på stenåldern, eller har varit tillsammans med någons kusins kompis på mellanstadiet. Men det är ganska få av mina (för tillfället 700!!) facebookvänner som jag faktiskt har kontakt med, eller skulle kunna tänka mig att skriva med någon gång då och då, därav kvällens påbörjning av rens. Nog om det. Snart bok och sängen.

Idag är min dag. Eller... alltså... Jag ska förklara. Idag är jag i Helsingborg. Det började med att jag skulle sjunga på ett bröllop här, vilket jag gjort nu, och slutade med att Jimsan tyckte jag var värd lite egentid som jag är i så stort behov av. Därav tystnaden runt omkring mig och den fullkomliga lyckan just nu. Jag är hemma hos min bror och hans tjej. De är inte hemma. Jag har tid. Och inga måsten. Att få åka tåg hit gjorde inte saken sämre! Jag fick sitta still, i fred, ensam och bara njuta. Ja, inte ensam förståss, men det var ingen av dem runt omkring mig som ville att jag skulle mata dem, torka dem, byta på dem eller kasta boll. Det är bara jag. Bröllopet gick bra för alla inblandade inklusive mig själv med sånginsats. Lite speciellt låtval i Depeche Mode´s "Enjoy the silence" men det blev riktigt bra. Kul! Lite Väla på det tack vare oväntade inkomster och nu tystnad. Vad gör man då? Vad skulle jag gjort om jag vore singel och bodde i en stad som typ den här? Just nu är mina behov helt annorlunda än om situationen vore så, så nu vill jag ligga här i soffan i mina mysbyxor och läsa bok, vilket är precis vad jag ska göra. Kanske läsa lite tidningar som jag köpt för denna dags skull? Surfa lite? Se vad de har i skafferiet och ta mig något gott att äta? Jag vet inte. Men njuter, det gör jag! TACK Jimsan och TACK Mattias och jaaa... tack mig själv för att jag kan med att släppa allt och ta chansen! En sådan här dag borde alla få några gånger per år! Nä, nu dags att återgå till ingentinget...

Finns det något ord som heter så? I vilket fall som helst så är jag inte sådan. Jag kom fram till det när jag var ute och sprang idag. Det känns så käckt med alla småbarnsmammor som skaffar joggingvagn och går milslånga jättesnabba promenader med bebisen så fint i sele på magen men jag är inte sådan. Jag vill go all in när jag tränar. Jag är inte bekväm med att svettas flera liter med en stackars liten intill bröstet. Och jag gillar inte att powerwalka med barnvagn. Armarna gör ju halva jobbet. Eller? Eller så kanske det handlar om att det har lika mycket med psykisk "träning" att göra. Att få vila huvudet från missnöjda små. Helst åker jag till gymmet utan att ha lillan i barnvakten just av den anledningen att få slippa tänka "Undra om hon är nöjd eller om de kommer hit med henne snart?". Och benböj utmed barnvagnspromenaden utan armar kan jag hoppa över. Idag sprang jag, själv. Underbart! I förrgår var jag på gymmet, själv. Lika underbart. Och vilken energi och gnista man har när man kommer hem. Fantastiskt. Igår blev det ingen träning på grund av den här:


Ja, det gjorde lite ont, men överkomligt och ibland inte alls. Sjukt nöjd är jag. Den står för så mycket också. Mer än det bokstäverna i hjärtana säger. Men mer om det någon annan gång. Eller inte alls. We´ll see. Nu inväntar jag sömn hos minsta lilla förkylda så jag får ha min man i fred för te och spel i köket. Det är kvalitet!

En gång i våras, tror jag det var, satte jag upp en regel som jag bestämt mig för att hålla även nu. Efter klockan 20:00 ska jag INTE göra någon som helst nytta. I alla fall inte hushållsgrejjer så som diska, tvätta, plocka, städa, byta lakan, you name it. Allt det där som aldrig tar slut. Så nu, när klockan är 20:25, sitter jag med gott samvete framför tv:n och gör INGENTING. Känner du hon som plockade ihjäl sig? Hon dog. Och det kan vi hoppa över. Min dödsorsak kommer vara sömnbrist. Natten i korthet: Molly vaknade 22 som väntat. Krångel hit och dit, mat, ny blöja, av med pyamas, byta napp, alvedon och tjo och hej. 01:30 gav Jimmy upp och la sig i Mollys rum. Molly fortsatte. 06:00 tog jag min kudde och gick ni och bytte med Jimmy så jag fick sova till 7:30 när han åkte. Inatt ska hon sova BRA. Så det så. Kvällarna kan jag i alla fall inte klaga på. Nattningsrutin för båda töserna sitter *peppar peppar* och när klockan är 20 dimper vi ner i soffan och töserna sussar gott. Njuter av det som avnjutas kan. För övrigt har jag klarat av hemmafrurollen kanon idag tack vare en paus mitt på dagen. Jimsan dök hem från jobbet 13:30 och skulle sedan åka iväg 16:00. Tiden däremellan tillbringade jag på gymmet. LOVELY! Under fotbollsänkatiden hade vi myspys, vi tjejer. Vi satt vid bordet och pysslade och lekte och ritade och tyckte att livet var ganska bra ändå. Om bara nätterna kunde haka på den trenden. Molly börjar förresten bli stor. Det senaste beviset på det är vår hall.

Vem kan ana att där står en syskonvagn? Nu är liggdelen borta och sittdelen i istället. Jag gillar inte riktigt att Molly försöker häva sig ur när hon sitter i liggdelen eftersom att hon totalvägrar att ligga i den... Idag kom hon även på ett annat nöje. Att ta sig fram till köksbordet och dra i duken... Vi lär nog få att göra med henne även på dagarna i framtiden. Kanske ska vi vara nöjda så länge hon "bara" ställer till det på nätterna...?

En sista bild från Vgd-veckan innan jag släpper det och konstaterar att vardagen är här för att stanna. Det var invigning av cykelkärran vilken Moa älskade! "Cykla fort mamma!".

En helt vanlig (ovanlig för tillfället eftersom att det var så längesen, men ja, du förstår) måndag hos oss. Trots natten (se föregående inlägg) har dagen flutit på bra tycker jag. Första dagen på förskolan för Moa vilken flöt som väntat. Försiktig och noga med att hålla koll på mamma. Bra tänkt Moa. Jag och Molly sa hejdå vid halv 11-tiden, utan tårar från något håll. Allmänt handlingsförlamad av trötthet tills Moa skulle hämtas och eftermiddagen har avnjutits av hel Karlsson-familj. Fram tills hon Jimmy ska jobba heltid för får sin bebis jobbar han halvtid, vilket passar ypperligt för tillfället. Att ha en karl som kommer hem vid 13-tiden varje dag är inte fy skam! Och inget jag är van vid. Vi får hoppas det går att hålla! Vi har även blivit med kökssoffa förresten. I love it. Det är så hemtrevligt med kökssoffa, sedan får designers och andra trendiga tycka vad de vill. Jag gillar den och Moa också. Länge, länge kan hon sitta såhär och filosofera och leka.


En lång, snabb promenad har jag också hunnit med idag, utan barn. Det brukar gå fortast då. Gott. Nytt liv nu igen. Katten har 9, jag börjar ett nytt varje måndag känns det som. Träffade på en massa nollor och allmänt nollefolk under promenaden. Märkligt. Tänk så mycket som hänt under nollningar i Halmstad. Om jag ser till egna erfarenheter var det där jag träffade det stora härliga Lp-03-gänget som fortfarande, en del av dem, betyder mycket för mig. Det var även under nollning, fast två år senare, jag fick syn på den där jag är gift med nu och jag kände "Det är han jag vill ha" trots att jag tillhörde någon annan då. För att nämna två exempel. Det är inte annat än att jag tittar efter kända ansikten bland lärarnollorna, men i år blev jag bestört när jag insåg varför jag kände igen vissa av folket bland lärarnollningsgänget. En hade jag som vfu-elev i höstas (!!!!!) och en annan som elev då jag jobbade på en annan skola. Allt runt omkring mig förändras, men inte jag. Minsann. *harkel harkel*

Jag hoppas INNERLIGT att vi får sova inatt. Man behöver det. JAG behöver det. Om det så ska krävas att jag ska gå på alla fyra och jama som en katt så gör jag det, bara jag får sova. Kräv vad som helst. I´ll do it.

Också lägger vi oss 21:30 och vaknar ett hundra gånger och klockan 2 får vi in en gallskrikande Moa till oss och hon väcker Molly som just då för ovanlighetens skull sover. Sedan har vi båda inne i vår säng, Moa sover, Molly krånglar, jag lägger mig med fötterna på kudden för att kunna ha Molly jämte mig i mitten av sängen utan att hon ska väcka Moa. Molly krånglar, skriker och bökar och Moa sparkar. Vid 5 går jag in till Mollys rum och försöker krama ur några stackars droppar nattsömn i gästsängen i hennes rum, med henne bredvid mig. 20 minuter i taget kanske, är hon lugn. Sover lite. Klockan 7 ger jag upp och går upp. Vaken 2 dygn i sträck. Typ. Men ändå måste man fungera. "Vi delar upp nätterna, han tar 3 av veckans 7 och jag tar 4." M... Fint. Men om båda barnen är vakna då? Tar man båda barnen själv 3 eller 4 nätter då? Inatt tror jag jag ska sova i sovsäck ute på innegården. Tilläggas bör att Molly igår sov en timma på dagen, så någon chans till sömn på dagtid finns inte.
Trött. Om någon undrar.

Lite för mycket ibland kanske? Jag tänker, alltså finns jag. Så de ting som inte tänker, de finns inte? Blommor till exempel? Eller tänker de? Under lång tid har jag avslutat varje dags dagbok med "så länge jag inte tänker eller känner efter är allt bra". Fanns inte jag under den tiden? Kanske inte. Just nu tänker jag för mycket och finns alltså till allra högsta grad om detta påstående stämmer. Jaja, nog om det.

Idag bar det iväg till blåbärsskogen. Jag, syster, vår mormor och tjejerna. Jag hade stora tjejen i sele och lilla i vagnen. Sedan bar det av.


Jag kan säga så att jag har nog aldrig plockat blåbär när det funnits så många, så stora! Jisses vad blåbär det fanns! Och finns fortfarande, för när vi åkte därifrån tre timmar senare såg man inte att någon hade plockat! Tur vi har en stor frys nowadays!


I eftermiddag har Moa varit hos frissan. Hon blev så tjusig så!


Jag filurar på en annan sak också. Eller, en av alla de saker jag filurar på just nu, är det här med hur vi reagerar när det händer personer i vår omgivning saker. För ett par år sedan var det en kille hemifrån som tog livet av sig. Jag var supertight med honom ett tag typ 1997 och blev därför jätteledsen, såklart. Men varför, egentligen? Jag hade ingen som helst kontakt med honom när det hände och mitt liv påverkades inte över huvud taget av att han inte längre fanns. Men ändå reagerade jag så starkt. Varför? Nu har en som var en väldigt nära och väldigt, väldigt kär vän för åtta år sedan råkat ut för en olycka, vilket påverkat nu igen. Men varför, egentligen? Vi har ingen kontakt längre, han hade bara en väldigt stor plats i mitt hjärta ett tag. Kanske reagerar man för att man blir påverkad av sin egen sårbarhet? Vad vet jag?

Nä, nu gröt.

Det brukar bli så när jag väl lyckas blogga med bilder. Att det blir en väldans massa bilder från en väldans massa evenemang. Alternativt bilder från evenemang där det tagits väldigt många bilder. Både från då, nyss och nu. Jag ska väl ta och försöka komma ifatt mig lite och försöka på ett relativt kortfattat sätt berätta om vecka 32. Jimsan började jobba (lyckos honom!!!! Det hade känts SÅ mycket bättre om han gick till en fabrik och packade lådor varje dag, eller till posten och åkte runt i sin lilla el-bil istället för att få åka och göra det jag älskar och brinner för varje dag, men men). Därför fick semestern vecka 32 bli utan honom. Jag och tjejerna begav sig måndag kväll till en "stuga" på en jättetomt med både klippstrand, sandstrand, hemliga upptäcktsstigar, stor gräsmatta och jacuzzi på stranden, för att ha lite semester. Så mycket semester man nu kan ha när man åker iväg själv med sina barn.... Nedan några bilder därifrån: (sorry Pia, men det är utsikten jag vill demonstrera...)

Vi bodde i en av de fyra hus som ligger på tomten, och den har inte helt fel utsikt och läge om man säger så.
Jag och Moa på upptäcktsfärd:

När hon väl lärt sig vilka klippor hon inte fick ramla ner för lekte hon till 100% med sina favoritkusiner som tog sååååååååååå väl hand om henne!


Vi bodde i närheten av Göteborg, så en dag åkte vi in till Slottsskogen och tittade på alla djur. Hästar, älgar, påfåglar och pingviner för att nämna några.


Sömnen uteblev de två nätter jag sov själv med tjejerna eftersom de verkade ha ett schema på att väcka varandra och helst av allt ville Molly gå upp vid 6-halv 7 varje dag. Men oftast fick hon nöja sig med 8...


Sämre utsikt kan man ha när man sover förmiddag... Inte för att hon bryr sig, men i alla fall.


Semestern var utifrån sett en riktig idyllsemester med klättring på kllippor, krabbfiske, jacuzzibad på stranden och björnbärsplockning!


Molly var, liksom alltid, glad hela tiden och satt och lekte och tuggade på det mesta. Det är så vi kommer komma ihåg henne som bebis. Alltid glad! Skrattar jämt. Och spyr då...


På onsdagen dök mor och far upp och anslöt sig till vår idyll och torsdag kväll även Jimsan som jobbat in fredagen. Onsdagen gick åt till att braka ihop (något om det senare) och torsdag kväll åt kvalité! Jag hämtade Jimsan vid stationen vid 18 efter att ha haft en timmes egentid i Göteborgs stad. Vad jag ägnade timman åt? Gick i bokhandeln! Lovely! I fred! Sedan tog vi en kopp kaffe på centralen innan vi körde vilse på väg tillbaka till stugan. Vad gör man inte för lite extra barnfri tid... eller när man pratar i telefon mitt under gps-navigeringen.... *harkel*. Fram kom vi, lagom till himmelsk grillad middag med gott vin till och djupa diskussioner. Jag gillar sådant. Frågorna som gick runt bordet mellan mor, far, syster, man och svåger var "Vad betyder tystnad för dig?", "Vem är du?" och "Vad är meningen med ditt liv?". Frågor som tål att diskuteras! Därefter blev det bad i jacuzzin. Underbart när det regnar! Till och med mamma hoppade i.

Fredagen den 13e ägnade vi åt Liseberg. Perfekt Lisebergsväder = inte för varmt, inte för kallt och framförallt inget regn! Perfekt folkmängd, som mest var det 20 minuters kö, för det mesta bara 5 minuter. I gränslandet i år levde Anton, som NÄSTAN var 140 cm och får åka allt och Moa som NÄSTAN är 90 cm. Hon fick i alla fall åka lilla Lisebergbanan och Flume ride, vilken hon åkte säkert 20 gånger...

När småtöserna och stora tösen ätit kvällsmat begav sig de som inte uppnår 130-gränsen hemåt. Tillsammans med de tre äldsta i sällskapet. Sedan åkte jag, Jimsan, syster och systersönerna ännu mer! Tänk att längden kan vara så viktig när man lever i gränslandet. Och tänk att man kan bli så snurra-runt-känslig bara för att åldern stiger... Jaja. Roligt var det i alla fall!

Angående brak-ihop:et. Ibland behöver man springa in i väggen för att inse att man ska springa åt ett annat håll. Så skulle man väl kunna säga för att utvärdera. Jag har mått dåligt förr, i en annan division. Så är det inte nu. Nu är det mest "Vår situation ser ut så här och det håller inte, vad gör vi?". Så brak-ihop i Gbg, hem och prata, prata, prata. Nu - Vaggeryd för att bringa ordning i pusselbitarna som framkom i pratepratet för att sedan praktisera detta när livet börjar nästa vecka. So far i Vaggeryd, släkt och skog. Kusinträff med liten, liten bebis igår, kusinträff med djup-prat med bästa tärnan i flera timmar idag och skogen. Där fick vi ihop kvällsmaten och lite till...


Det är mycket jag vill göra här, många jag vill träffa, men tiden rinner och jag försöker bringa ordning i mig själv lite, så vi får väl se hur mycket och många jag hinner med. Många tankar mycket känslor och många inlägg snurrar i huvudet. Skriver inläggen på andra ställen så länge. Om sådant jag filurar på. Allmänt. Så får de hamna här om jag någon gång inte skulle ha något att skriva här. Som om det skulle hända liksom.... Nå väl. Nog om det.
En slutsats: Jag är mig själv när jag sitter vid pianot och sjunger. Alternativt står framför en stor grupp människor och pratar. Hur ofta är jag mig själv i mitt nuvarande liv då? Jag håller på att försvinna. Men det ska bli ändring på det nu!

Ju hårdare en studsboll slår i backen, desto högre upp i luften flyger den. Försöker jag få ner det som snurrar i skallen i skrift mer än så, snurrar jag in mig i all evighet.

Ursäkta noll blogg. Ska försöka komma på banan igen inom den kategorin (också) nu när jag återigen är på semester i Vaggeryd.

Så kika in snart igen. Lite bilder också kanske? Då alltså...

Jag borde ha två bloggar. Från början har jag för mig att jag bloggade mest för att uppdatera de som inte träffar oss så ofta om hur läget är här. Eller bloggade jag mest för att skriva av mig saker och ting jag gick och filurade och funderade på. Nu har jag behov av båda. Och mindre och mindre tid har jag, så när jag väl har tid att blogga får jag uppfylla båda behoven. Både uppdatera de som inte träffar oss så ofta om hur läget är OCH skriva av mig saker och ting som jag går och filurar på. Vi börjar med uppdatering. Sedan sist jag bildbloggade har vi bland annat spelat golf. En mycket viktig kamp ligger i luften, och det står i skrivande stund 1-1 i matcher. Till mig. ;)


Molly fick inte vara med och spela, men lika glad var hon för det! Hon har dessutom växt ur liften till vagnen, nu är hon stor tjej!



Vi har också utnyttjat kära grannen i sjuksköterskerollen då Moa lyckades ramla på parkeringen, vilket jag skrev om för ett par dagar sedan. Såhär svullen och fin var hon när vi tvättat bort allt blod...

Molly "alltid-på-väg" Karlsson.


Moa har börjat ladda för förskolan. Här rabblar hon alla barnens namn. Varför hon gör det stående på sopskyffeln är något vi förmodligen aldrig kommer få veta...


Molly sitter nu. Visserligen välter hon ibland, så det gäller att stötta upp med kuddar om man går ifrån henne.


Idag var hela familjen på badhuset och levde loppan. Med två sjövilda barn i vattnet var det inte läge att ha kameran med sig dit tyvärr, men ikväll såg de badande små ut såhär.


Där var lite om hur vi haft det i bilder. De bilder som följer kräver inga enskilda förklaringar, det är bara bilder jag hittat i mina och Jimmys gamla album där jag tycker att likhet till våra barn skymtar fram. Så det är bara att kika och se om ni håller med!


Det där var lite av behov ett. Jag ska inte gräva ner mig alltför djupt i det jag filurar och tänker på just nu, men jag kan säga så mycket som att Jimmys nervositet för att börja jobba imorgon INTE får någon respons av mig just nu. Jag hade kunnat göra i princip vad som helst för att få byta med honom. Tänk för ett år sedan när det var MIN tur att åka till nya jobbet och äntligen få göra det jag läst till och velat göra i hela mitt liv! Och tänk han som fick mitt vikariat på jobbet där jag trivdes SÅ bra, han påbörjar en egen heltidstjänst imorgon. Som jag hade fått om jag inte gått hem. (Bitter? Knappt något.) JAG VILL! Jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill. Det var det där med att inte gräva ner mig för djupt i det ja. Nä.

För övrigt har jag två veckor kvar innan vardagslivet drar igång på det här stället. Vecka 32 som börjar imorgon ska tillbringas i Göteborg för min del. Jag och tjejerna då. Och syster med familj. På fredag kommer Jimmy och vi ska göra Liseberg. På lördag åker vi hem och jag ska sjunga på dop.
Vecka 33 ska den feminina delen av familjen Karlsson tillbringa i Småland. Sedan börjar livet. Du får kalla mig dum i huvudet, men jag vill fortfarande ha mörker så jag kan mysa, tända ljus och gosa ner mig under en filt.

Vilken skillnad det kan vara! Om Jimmy och tjejerna är hemma duschar jag huuuuuuuuuuuuuuuuuuuuur läääääääääääääääääääääääääääääääänge som heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeelst. Det är ju egentid! Om de inte är hemma duschar jag hur fort som helst för att hinna med att njuta av en tyst, tom lägenhet. Idag blev det en snabbdusch. Och snart ska jag försöka få till lite bilder i bloggen.
Haj haj sålänge!

Jag filurar lite på ibland hur det var och hur det blev och hur det är. Jag tänker på våra kära små sessor som för tillfället ligger och sover i sina rum. Första fick vi "kämpa" för och andra kom som ett brev på posten. Jag hade katastroftänk innan Molly kom. Omställningen från 0 till 1 barn var så stor i min värld, och eftersom jag blivit varnad från höger och vänster att det blir än värre med 2, var kaos-tillstånd vad jag förväntade mig. Men jag väntar faktiskt lite fortfarande. Jag vågar påstå att jag (oftast) reder ut vår vardag, emellanåt ensam, med två barn. Bättre än förväntat. Jag klarar av att hantera en som kräks ner hela vår värld samtidigt som den andra kissar på golvet. Det är ju bara att ta en sak i taget. Och vad är det värsta som kan hända? Det är en tanke jag försöker använda mig av så ofta som möjligt. Det och den om att allt är ett val. Är det kaotiskt att vara på stranden med båda töserna ensam, ja, då kan jag välja att åka hem! Jag kan välja att stanna inne och inte göra någonting. Jag kan välja ganska mycket. Framförallt kan jag välja hur jag ska reagera på alla möjliga och omöjliga situationer som kan uppstå, och också gör det. Idag är ett exempel. Vi kom hem från Ica med fyra kassar, två blöjpaket, Molly i babyskyddet i sulkyn och Moa där fram på sulkyn och skulle gå från bilen. Jag råkade köra på något varpå Moa flyger handlöst i backen och landar på det enda ställe hon landar på de få gånger när hon ramlar, nämligen ansiktet. Ja. Vad gör man? Vänder på henne. Blöder hon? Ja. Ber Jimmy ta henne och springa. Jag samlar ihop allt annat och försöker göra det bästa av situationen och släppa Moa. Jimmy har ju henne. Tack och lov var Jimmy med!

Jag har så många idéer så ofta om saker som ska bloggas om, men det blir inte riktigt av att jag kommer till datorn när idéerna kommer. Så nu blir det blogg om typ ingenting, för jag kommer sällan ihåg det där underfundiga jag skulle bloggat om när jag väl sitter här.

Ibland har man mer tid att blogga än annars. Nu till exempel. Moa stannade nämligen kvar i Vaggeryd igår när jag, Jimmy och Molly åkte hem. Mormor ville ha kvalitetstid med Moa... Så idag har jag tid att göra i princip vad jag vill. Så länge det räknar in en bebis som ligger på golvet och leker, ålar runt, skrattar och kräks. Och att blogga funkar kanon då!
Nedan lite bilder från min kalasvecka i de Småländska skogarna!
Huvudingredienserna i Vaggeryd är kaffe och Yatzy... Moa har således lärt sig koka kaffe nästan själv i veckan, samt bygga torn med tärningar.


Moa och morfar!


Hallon! Hallon, hallon, hallon... Jag ser hallon när jag blundar!


I helgen flydde mor och far till Öland för att hämta hem husvagnen. Syster med man jobbade och jag blev kvar med alla barnen! Som tur var kom Jimmy fredag kväll, så vi provade på fembarnslivet minsann! Det gick över förväntan faktiskt, och att bygga Briobana är fantastiskt kul!


Lördagens väder var bättre än väntat, så det blev lite bad minsann.


Kvällen gick till att umgås och gotta oss till 100%. Först med fläskfilégryta med kantareller som jag och Jimmy varit ute och plockat tidigare på dagen och sedan kvällsplockade hallon med vit choklad. Lovely! Och självklart kortspel!!!


Kvällens kortspel tog en paus vid 23-snåret för att inviga bubbelpoolen. Det blev en vansinnigt rolig historia då äldsta sonen Wetter experimenterat lite, så botten flöt ovanpå vattnet... Det var inte helt smidigt att försöka få ner botten på botten, för att inte säga totalt omöjligt! Men roligt var det!


Vi fick helt enkelt hoppa över att ha en uppblåst botten. SÅ fantastiskt skönt att hoppa i en ångande het bubbelpool när det var 15 grader i luften! Funderar på att ställa en sådan pool på balkongen...


När vi varit barnvakt åt alla barnen färdigt igår, kom mamma och pappa hem. Vi packade ihop vårt liv, sa hejdå till Moa med lite ont i hjärtat och åkte hem. Klodd-Molly fick följa med oss. Hon är på allt, hela tiden! Mycket olik sin syster när hon var i samma ålder! Men hon är alltid glad, alltid något.


Igår kväll blev det laxgryta och vitt vin framför hyrfilm och vi njöt av att bara ha EN liten att fokusera på.
Idag jobbar Jimmy och jag har ägnat dagen åt att packa upp, vara ute och gå, handla och dricka kaffe med grannen. Hittills. Jag har en miljon saker jag skulle kunna göra, men kommer liksom inte riktigt igång. Det blir väl lite så när man har tid och inte vet var man ska börja... Snart kommer Jimmy i alla fall, och då ska jag slå honom STORT i minigolf! Här är det sommar!