tildisen

Lite för mycket ibland kanske? Jag tänker, alltså finns jag. Så de ting som inte tänker, de finns inte? Blommor till exempel? Eller tänker de? Under lång tid har jag avslutat varje dags dagbok med "så länge jag inte tänker eller känner efter är allt bra". Fanns inte jag under den tiden? Kanske inte. Just nu tänker jag för mycket och finns alltså till allra högsta grad om detta påstående stämmer. Jaja, nog om det.

Idag bar det iväg till blåbärsskogen. Jag, syster, vår mormor och tjejerna. Jag hade stora tjejen i sele och lilla i vagnen. Sedan bar det av.


Jag kan säga så att jag har nog aldrig plockat blåbär när det funnits så många, så stora! Jisses vad blåbär det fanns! Och finns fortfarande, för när vi åkte därifrån tre timmar senare såg man inte att någon hade plockat! Tur vi har en stor frys nowadays!


I eftermiddag har Moa varit hos frissan. Hon blev så tjusig så!


Jag filurar på en annan sak också. Eller, en av alla de saker jag filurar på just nu, är det här med hur vi reagerar när det händer personer i vår omgivning saker. För ett par år sedan var det en kille hemifrån som tog livet av sig. Jag var supertight med honom ett tag typ 1997 och blev därför jätteledsen, såklart. Men varför, egentligen? Jag hade ingen som helst kontakt med honom när det hände och mitt liv påverkades inte över huvud taget av att han inte längre fanns. Men ändå reagerade jag så starkt. Varför? Nu har en som var en väldigt nära och väldigt, väldigt kär vän för åtta år sedan råkat ut för en olycka, vilket påverkat nu igen. Men varför, egentligen? Vi har ingen kontakt längre, han hade bara en väldigt stor plats i mitt hjärta ett tag. Kanske reagerar man för att man blir påverkad av sin egen sårbarhet? Vad vet jag?

Nä, nu gröt.