tildisen

Bara gör. Så funkar jag just nu. Det kanske låter tragiskt men jag är bara glad att jag funkar alls. Tänk inte efter. Känn inte efter. Bara gör. För om jag skulle känna efter och agera på det när jag kommer hem en dag hade jag gått och lagt mig. Nä, då kör jag hellre på ”Bara gör” så får jag tänka och känna efter sen. På kylskåpet har jag en lista med just dessa ord och en massa alternativ. För ibland när jag är sådär nollställd kommer jag inte på VAD jag ska göra. Vaddå ”Bara gör”? Gör vad?

Tack vare att barnen är i en ålder där de har en egen agenda och inte frågar efter mig särskilt mycket nu för tiden har jag numera möjlighet att disponera min egen tid. Ironiskt. Som jag längtat efter det. Men nu bidrar det till att jag blir paralyserad. Anyway. På listan står allt från ”Röj ur köksskåp” och ”Rensa garderob” till ”Pussla” och ”Gå en promenad”. Så DET gör jag. Idag blev det en promenad t.ex. Om jag kände för att dra något gammal över mig när jag kom hem men undviker att tänka eller känna efter och istället går en promenad, då kommer jag på banan igen. För jag känner inte för att gå och lägga mig efter en. Under den tid jag är ute får jag energi. Idéer. Kommer på andra tankar och kommer t.ex. ihåg att jag ju ska blogga….

Jag funderar t.ex. på att det faktum att små barn dör av covid -19 faktiskt borde jämna ut sig med att väldigt, väldigt gamla människor också faktiskt överlever covid -19. Det är lika ovanligt båda två. Coronaläget har lagt sig. Det har blivit någon form av vardag att ha eleverna via en skärm. Sorgligt är det. Och konstigt. Men det är den nya vardagen. Och bäst fungerar jag i denna nya vardag om jag inte tänker eller känner efter utan bara gör. Hur funkar du?

Jag funderar på att faktiskt bli en bloggande bloggare. För vem? Det är ju alltid den stora frågan. Svaret är fortfarande detsamma som det  alltid varit för mig. För mig själv. För dem som kan tänka sig ha något ut av att läsa det jag skriver. Jag har en blogg som jag länkar till på insta. En blogg jag aldrig skriver på. Dags nu? Igen. Kanske för stunden i alla fall. För att stunden är en så konstig stund. Vi lever i en tid som kommer bli ett kapitel i framtidens historieböcker. Så jag kommer göra ett försök. Jag skriver av mig. Jag skriver för mig. Och för dem som tycker det ger något att läsa. Är jag bekväm med att öppna min annars stängda hjärna för omvärlden, en stund? Jag tror det. Väldigt, väldigt få människor får en glimt av hur tankarna går därinne. Ibland. Men eftersom mitt riktiga, äkta jag behöver en ventil, och ofta funderar och fungerar bättre i skrift än i andra forum så behöver jag skriva. Och varför inte göra det i en blogg då? Jag gillar att ge andra människor idéer till hur man kan tänka och se på saker utan att för den saken påstå att jag har rätt eller att alla ska göra så. Så då skriver jag. Jag testar. Att bli en bloggare som faktiskt bloggar. Får se hur länge det varar den här gången. Men jag kan INTE skylla på att jag inte har tid nu i alla fall.