tildisen

Ännu en dag till ända. En regnig sådan. Fast morgonens promenad genomfördes i sol minsann! Underbart. Nästintill en ultimat dag ändå. Till 10-kaffet fick jag sällskap av min kära kusin och brudtärna (för 3 år sedan) som nu själv ska gifta sig. Dagen innehöll precis det en onsdag brukar innehålla, men med hennes sällskap blev det ännu mysigare. Kaffe och Olivermys. Promenad och lite bakning. Tjejerna fick någon att busa med. Och jag hade vuxet sällskap hela dagen. Inte illa alls. Och ikväll när Emelie begett sig tillbaka till Göteborg, tjejerna somnat i sängarna och Oliver i babygymmet och Jimmy bekantade sig med Fifa 2013 blev det en ösregnspromenad. Inte helt fel det heller! Och nu, nu är klockan bara 21 och kvällen är min. Mycket märkligt.

 

Tisdagen är den dag då jag njuter som mest. Då har det varit några intensiva dagar med alla barn hemma och inte mycket tid för att andas. Reflektera. Som jag så gärna gör. Men så sällan hinner. Förrän det blir tisdag. Idag behövdes det kanske extra mycket eftersom gårdagen slutade på akuten med Oliver som fick krupp. Ibland vill jag vara liten själv och slippa vara den som ska vara stark och ordna upp och trösta. Men det gick bra. Lite inhalation där uppe så var vi snabbt hemma igen.

 

Tisdagen är första dagen på veckan tjejerna är på förskolan och då pustar jag ut lite. Jag vill ju finnas för dem hela tiden när de är hemma, så när de inte är hemma kan jag lyssna inåt. Den obligatoriska "jag-har-lämnat-barnen-på-förskolan-promenaden" var extra skön idag eftersom jag visste att ett gnistrande nystädat hem väntade mig när jag kom tillbaka.

 

En kopp kaffe i det glänsande köket och sedan lite musicerande med Oliver bredvid.

 

Just nu ligger han och snörvlar i vagnen och jag ska snart hämta hem de två energiknippena. Då får jag njuta av dem och deras kommentarer och upptåg. Nu njuter jag av tystnad...

 

Jag tillhör den minoritet (?) i Sverige som gillar hösten. Jättemycket! Krypa in under en filt och tända ljus! Tända lamporna i fönstret. Hyra film. Ingen hets att det måste göras så mycket som möjligt mest hela tiden. Eller (inbillade?) krav på att se så pigg och fräsch ut hela tiden. Jag gillar även söndagskvällar. Då vi sitter i soffan och blickar in i framtiden vad gäller veckan som börjar imorgon. Nästa vecka innehåller en massa som ska bli supertrevligt! Allt från kusinbesök till fika-dater med andra mammor. Och rytmik på bibblan med alla barnen. Dessutom har jag maken min hemma! Det är också bra med hösten, fotbollen krymper.

 

Helgen som var, var spännande. I fredags la vår diskmaskin av i samband med en vattenläcka under diskbänken. Spännande. Som tur var avslutades kvällen trevligt med årets sista (?) grill och gott sällskap.

Jag tänker positivt. Det är inte tvättmaskinen som är paj.

 

 

Gårdagen präglades av brandrök, fotbollsänka p.g.a. Hallandslaget och svärmorsbesök. Och dagen idag har förgyllts med mamma och pappa! Blandad helg som nu är slut.

 

Finns sådana? En ultimat dagis-dag skulle för min del se ut som följer. Tror jag. När jag lämnat töserna vid 9-tiden tar jag en promenad med en sovande Oliver i vagnen. Vid 10-tiden dyker vi hem, han sover fortfarande och jag kan ta en snabbdusch. Därefter dyker det in lite sällskap till 10-kaffet och den sena frukosten. Det är så skönt att slippa göra sig själv i ordning och känna att man måste äta när man har fullt sjå med att få på tjejerna kläder och få i dem mat. Framförallt nu när de själva ska bestämma vad de ska ha på sig. Framförallt nu när de ofta kommer fram till att de vill ha samma kläder! I alla fall. Sällskap till 10-kaffet. Med bebis eller ej spelar ingen roll. Fram till lunch kanske. De två timmar mellan lunch och hämtning hade jag velat lägga på sådant jag försöker komma ihåg att jag gillar att göra. Spela piano. Fixa med foton. Böcker om barnen som jag vill skriva i. Lite sådant. Är vädret på min sida tar jag gärna en promenad med en sovande Oliver i vagnen på väg till dagishämt också. På vägen hem från dagis får tjejerna gärna vara kreativa och hitta på saker att göra och vid 15 är det lagom att komma hem för att äta mellanmål. Då har jag fått vara bara bebis-mamma lagom länge för att tycka att det är lite mer okej att pussla, leka med lera, måla, baka, vara sjuk och plocka fram två miljoner leksaker för att sedan vara fredsmäklare fram till middagen. Har jag varit förutseende nog finns det mat att värma till middag. Här någonstans tappar jag fokus på hur en ultimat dag skulle se ut. Jag vet inte varför.

 

Nåväl. Hittills idag har jag lämnat töserna, tagit en promenad med en sovande Oliver i vagnen. Vi dök hem nu, han sover fortfarande och jag har tagit en snabbdusch. Just nu inväntar jag sällskap till 10-kaffet. Trevligt! Vi får hoppas dagen fortsätter lika ultimat trots Jimmys jobbdag som slutar 20:00.

Det är det jag är nu. Jag har kapitulerat. Jag vill träna. Jag vill sjunga. Jag vill läsa. Jag vill.... Nä. Jag lägger ner. Jag blir bara besviken när jag ännu en dag konstaterar att jag hunnit med barnen. På sin höjd hemmet. Inget mer. Knappt mig själv. När var det nu jag duschade senast? Det känns som om vi gått från noll barn till hundra. Jag vet att jag gick och väntade på en 2-barns-chock när Molly kom. Alla flaggade för denna chock som för min del aldrig kom. Jag tar igen det nu med 3-barns-chocken. Det är nog inte det att en bebis i sig är särskilt besvärlig. Det är kombinationen tre barns behov och viljor. En 4-årings trots och en 2-årings retlighet i kombination med en bebis "uppfyll-mitt-behov-NU". Jag har kapitulerat. Jag är mamma nu. Punkt slut. Tänk om jag visste att jag hade en halvtimma om dagen då jag kunde göra något som JAG vill. Vad hade jag då gjort? Just nu, med tanke på mående, hade jag tränat! Jag vill i mina gamla kläder. Jag vill slippa undvika speglar och kameror. Jag vill känna mig fin. Men viktnedgång kräver goda vanor. Regelbunden motion, god sömn och bra kost. Inget av det funkar just nu. Motion får jag ta mig om de där tre som bestämmer låter mig få det. Sömnen regerar Oliver över och kosten.... jaa... gott att äta är min enda tröst känns det som. Nä. Nu ska jag inte vara så negativ. Jag konstaterar endast att jag just nu endast är mamma. Fru, vän, motionär, sångerska, det får jag vara någon annan gång.

Ett nytt ord. Fokus. Föräldraledig. Föräldraledighetsfokus. Tänk vad det förändras för varje barn som dyker upp. I alla fall här! Med första barnet var mitt fokus att komma ut och träffa folk. Gärna sådana i exakt samma situation som jag. Jag ville hitta ett sammanhang där jag platsade. Hela dagen såg precis likadan ut, det var bara jag som formade den. Utifrån bebisens humör och dagsform. Eftersom Moa är född i maj gick hela sommaren utan att det fanns varken öppen förskola eller babysim att fördriva dagarna med, så den första gången vi kom utanför dörren var i september. Jag kommer ihåg det så väl. Den 2a september och vi var på mamma-jympa på förmiddagen, åt lunch på stan och var på öppna förskolan på eftermiddagen. Känslan av att göra något riktigt var så skön! Inte bara ligga hemma i soffan!

 

Fokus med barn två blev väldigt annorlunda, såklart. Fokus låg ju på barn ett fortfarande! Det var hon som bestämde vad vi skulle göra, när vi skulle göra det och hur! Förutom de där 15 timmarna då hon var på förskolan. De 15 timmarna var det fokus på bebis nummer två. MEN! Då hände något. De där 15 timmarna blev mina istället för hennes. Det var min chans att göra någonting som inte hade med Moa att göra. Gå promenader, gå och träna, hålla hemmet i schack. Och Molly, hon fick liksom bara följa med! Slösa bort den tiden på att sitta på babycaféer 7 timmar om dagen fanns inte på kartan! Mitt fokus de där 15 förskoletimmarna var effektivitet. Det skulle bli någonting gjort!

 

Så vad är fokus med barn tre då, när de andra två inte lägger beslag på tiden? Det är väl det jag försöker ta reda på just nu. Det är INTE effektivitet hemma i alla fall. Städa får någon annan göra. Min tid är värdefull. Det är mer soffa än med barn två, för jag vet att bebisen inte är bebis särskilt länge! Jag tänker sitta och titta på honom och inte gå miste om en enda sekund av den dyrbara tid som är vår. Hans och min. Och vilan som aldrig annars kan inhämtas tas tacksamt emot där i soffan med en kopp kaffe och en bok. Eller lite datortid. Träffa folk är inte huvudfokus heller. Inte på samma sätt som med barn ett. Visserligen är det ett bra tillfälle att träffa folk när man är föräldraledig och relativt nyinflyttad på ett område, så det går absolut inte bort! Att komma i mina vanliga kläder och börja känna mig som vanligt är väl någonting jag strävar efter också, så mina tre fokus får vara bebisgos och vila i soffan, motion så gravidkilona till slut är ett minne blott och en viss dos av att träffa folk. 15 timmar i veckan. De övriga timmarna är Moa och Mollys.

Sedan är jag nöjd! I alla fall just nu. Idag. Jag skulle inte alltid vilja ha det så. Så klart. Precis som med allting är lagom bäst. Fast just nu i livet är vi ganska långt från lagom mycket av något. Det är för lite sömn, för mycket trots, för lite tystnad, för mycket syskonbråk, för lite Jimmy hemma och för mycket röra hemma. Och min kopp kaffe och tystnad just nu är på lånad tid. Just nu ser han som bestämmer ut såhär nämligen...

 

 

 

Och då gäller det att passa på! Lite erfarenhet inom området har man ju vid det här laget... Målen för dagen kan inte vara särskilt höga, inte ens när tjejerna är på förskolan och jag "bara" har en bebis hemma. För visst är det så det känns nu. Om jag "bara" har Oliver hemma borde jag hinna hur mycket som helst! Eller? Dagens mål var att duscha, och det har jag hunnit. Allt däröver är bonus! Hittills har det blivit dagislämning, promenad med guldklimpen i sele ner till Eurostop. På väg dit ringde en som ville slå ihjäl min tid med en kopp kaffe, vilket jag mer än GÄRNA gjorde. Speciellt när man i lugn och ro kan sitta ner och ta en kopp kaffe och prata om ditten och datten med någon man inte träffat på väldigt länge. Det var välbehövligt. För när man har "bara" en bebis kan man ju fika ifred... Sedan den inplanerade duschen och nu bonustid. Vad göra? Jag behöver ha en lista med förslag till mig själv vad jag faktiskt ska göra när denna tid infinner sig. Annars sitter jag hela Olivers tupplur och funderar på hur jag ska förvalta tiden bäst och VIPS så är han vaken. Och det får inte ske! Nu blev det blogg och en kopp kaffe! En timma kvar till dagishämtning. Jag kan nog vänja mig vid vår nya vardag...