tildisen

Det är det jag är nu. Jag har kapitulerat. Jag vill träna. Jag vill sjunga. Jag vill läsa. Jag vill.... Nä. Jag lägger ner. Jag blir bara besviken när jag ännu en dag konstaterar att jag hunnit med barnen. På sin höjd hemmet. Inget mer. Knappt mig själv. När var det nu jag duschade senast? Det känns som om vi gått från noll barn till hundra. Jag vet att jag gick och väntade på en 2-barns-chock när Molly kom. Alla flaggade för denna chock som för min del aldrig kom. Jag tar igen det nu med 3-barns-chocken. Det är nog inte det att en bebis i sig är särskilt besvärlig. Det är kombinationen tre barns behov och viljor. En 4-årings trots och en 2-årings retlighet i kombination med en bebis "uppfyll-mitt-behov-NU". Jag har kapitulerat. Jag är mamma nu. Punkt slut. Tänk om jag visste att jag hade en halvtimma om dagen då jag kunde göra något som JAG vill. Vad hade jag då gjort? Just nu, med tanke på mående, hade jag tränat! Jag vill i mina gamla kläder. Jag vill slippa undvika speglar och kameror. Jag vill känna mig fin. Men viktnedgång kräver goda vanor. Regelbunden motion, god sömn och bra kost. Inget av det funkar just nu. Motion får jag ta mig om de där tre som bestämmer låter mig få det. Sömnen regerar Oliver över och kosten.... jaa... gott att äta är min enda tröst känns det som. Nä. Nu ska jag inte vara så negativ. Jag konstaterar endast att jag just nu endast är mamma. Fru, vän, motionär, sångerska, det får jag vara någon annan gång.