#metoo
Jag också. Jag också måste få säga mitt i debatten.
Likt en tsunami översvämmades hela tillvaron med fruktansvärda upplevelser från tjejer och kvinnor från hela Sverige. Världen. På nätet. På radio. I tidningar. TV. Nu står vi i konsekvenserna. Konsekvenserna som flyter runt våra fötter. Ut-talande män under hashtagen #ihave. Eller #neveragain. Uppsagda programledare. Häng ut dem bara! Ångest! Över allt de gjort. Allt de inte vet om att de sagt. De ska minsann få stå sitt kast! En tsunami så otroligt viktig. Ett måste! Den öppnar upp ögon. Väcker. Ropar ett avgrundsdjupt NEJ! STOPP! SLUTA!
När jag publicerade #metoo på mina sociala medier var det först och främst ett gäng för mig okända män som var gärningsmännen jag tänkte på. Gärningsmän som på krogen inte fattade att min kropp är min. Min att bestämma vem som får ta på! Män som inte fattade vad NEJ betydde, även om jag ropade NEJ! rakt ut och pekade på min vigselring. Varför det nu skulle behöva spela roll att jag även på pappret tillhör någon annan. Det ska väl räcka med ett NEJ.
Men när jag lät tankarna fortsätta insåg jag, till min fasa och förskräckelse, att de där männen, de är inte de enda anledningarna till varför jag också kan publicera #metoo… Som ett slag i magen. Som en kalldusch slog det mig. Slår det tjej efter tjej. Vad har jag fått ta emot i livet egentligen!??!?! Jag blir illamående! Vi pratar i personalrummet på jobbet. ”Förmodligen kan vi alla här inne skriva under på #metoo”. Ja. Det kan vi.
Vi måste göra något! Alla! Det är ett så stort systemfel när man efter man förmodligen drabbas av samma kalldusch. ”Vad har jag gjort”. ”Alla har vi förmodligen korsat gränsen någon gång” sa någon på tv. Ja. Förmodligen har du det. Utan att veta om det. För tjejen i fråga fattade inte ens att det du gjorde var fel!!! Ja, det är synd om dig som inser för sent att du gjort något mot någon. Det är synd om mig som fått utstå det. Vi måste GÖRA NÅGOT! Häng ut dem! tycker du… Bakom varje #metoo-uppdatering finns ett namn på en man. Häng ut honom!!! tycker du.
Tänk om någon annans ”honom” är din bror? Din pappa? Eller - den man du lever ditt liv med nu. En man som i sin vildaste fantasi idag aldrig någonsin hade kunnat tänka sig göra någonting ont mot en annan människa. Varför ska jag hänga ut honom? Som var 19 år när det hände? För 15 år sedan.
Nä, då väljer jag hellre att vända den urkraft som finns i denna tsunami till något kreativt. Vända till att prata med mina barn. Lära mina barn. Lära mina döttrar. Lära min son. Att agera som jag lär. Jag också. Jag också tänker fortsätta säga mitt i debatten. Att i ruinerna efter tsunamin se till att något vackert får växa upp istället. Tillsammans.
Likt en tsunami översvämmades hela tillvaron med fruktansvärda upplevelser från tjejer och kvinnor från hela Sverige. Världen. På nätet. På radio. I tidningar. TV. Nu står vi i konsekvenserna. Konsekvenserna som flyter runt våra fötter. Ut-talande män under hashtagen #ihave. Eller #neveragain. Uppsagda programledare. Häng ut dem bara! Ångest! Över allt de gjort. Allt de inte vet om att de sagt. De ska minsann få stå sitt kast! En tsunami så otroligt viktig. Ett måste! Den öppnar upp ögon. Väcker. Ropar ett avgrundsdjupt NEJ! STOPP! SLUTA!
När jag publicerade #metoo på mina sociala medier var det först och främst ett gäng för mig okända män som var gärningsmännen jag tänkte på. Gärningsmän som på krogen inte fattade att min kropp är min. Min att bestämma vem som får ta på! Män som inte fattade vad NEJ betydde, även om jag ropade NEJ! rakt ut och pekade på min vigselring. Varför det nu skulle behöva spela roll att jag även på pappret tillhör någon annan. Det ska väl räcka med ett NEJ.
Men när jag lät tankarna fortsätta insåg jag, till min fasa och förskräckelse, att de där männen, de är inte de enda anledningarna till varför jag också kan publicera #metoo… Som ett slag i magen. Som en kalldusch slog det mig. Slår det tjej efter tjej. Vad har jag fått ta emot i livet egentligen!??!?! Jag blir illamående! Vi pratar i personalrummet på jobbet. ”Förmodligen kan vi alla här inne skriva under på #metoo”. Ja. Det kan vi.
Vi måste göra något! Alla! Det är ett så stort systemfel när man efter man förmodligen drabbas av samma kalldusch. ”Vad har jag gjort”. ”Alla har vi förmodligen korsat gränsen någon gång” sa någon på tv. Ja. Förmodligen har du det. Utan att veta om det. För tjejen i fråga fattade inte ens att det du gjorde var fel!!! Ja, det är synd om dig som inser för sent att du gjort något mot någon. Det är synd om mig som fått utstå det. Vi måste GÖRA NÅGOT! Häng ut dem! tycker du… Bakom varje #metoo-uppdatering finns ett namn på en man. Häng ut honom!!! tycker du.
Tänk om någon annans ”honom” är din bror? Din pappa? Eller - den man du lever ditt liv med nu. En man som i sin vildaste fantasi idag aldrig någonsin hade kunnat tänka sig göra någonting ont mot en annan människa. Varför ska jag hänga ut honom? Som var 19 år när det hände? För 15 år sedan.
Nä, då väljer jag hellre att vända den urkraft som finns i denna tsunami till något kreativt. Vända till att prata med mina barn. Lära mina barn. Lära mina döttrar. Lära min son. Att agera som jag lär. Jag också. Jag också tänker fortsätta säga mitt i debatten. Att i ruinerna efter tsunamin se till att något vackert får växa upp istället. Tillsammans.
