Brinna ut?
I´ve got issues…
Mitt problem är att jag gillar mitt jobb. Jag älskar mitt jobb. Varför det är ett problem? Jo, när jag gillar något går jag all in. Jag vill. Jättemycket. Jag ger hela mig. Hela tiden. Till 100%.
Du som inte gillar ditt jobb har lätt för att säga att jag ska ta det lugnare, tagga ner, inte lägga ner min själ i allt jag gör o.s.v. Men det är ungefär som att säga till en konstnär att inte måla det finaste hon kan. Eller en sångare att inte sjunga sitt bästa. Eller en VM-finalist att inte satsa allt.
Jag vet. Jag är bara lärare. Men jag gillar mitt jobb. Jag älskar det. Jag vill göra allt och lite till.
Jag var så nöjd över mina utvärderingar i juni. ”Bästa läraren”. ”När du pratar VILL alla lyssna”. o.s.v. Smickrande. Men det är ganska tufft att leva upp till det. När eleverna kommer tillbaka nu efter sommaren och redan första lektionen lovordar. ”Jag är så glad att vi får ha dig hela trean också!!!”
På ett vis kanske det är enklare att göra ett dåligt jobb och vara illa omtyckt. Då har du inte något att leva upp till.
Det kostar att ligga på topp. Så är det. Problemet med att älska sitt jobb är att jag säger ”ja tack” och ”jag kan” och ”det fixar jag”. För att jag vill. Vad får jag för det? Fina utvärderingar. Ja. Vad vill jag ha för det? Ingen aning. Kicken av en bra lektion?
För att bli utbränd måste du ha brunnit. Jag vill brinna. Men utan att brinna ut. Det är där ordet snällvisk kommer in i bilden. Jag vet vad jag måste för att fortsätta brinna. Utan att brinna ut. För att ha virke och bränsle nog för lång tid fram över. Jag vet det.
Just nu är jag bara trött. För att jag älskar det jag gör. Och för att mitt och Jimmys schema hänger jämte varandra på kylen och 7 av hans lektioner är fotboll. Där de är minst 2 lärare.
Snällvisk!
Efter ett sommarprat och en fantastisk Göteborgs-kick-off med jobbet är inspirationen på topp!
Är det årstiden? Är det skolstarten? Augusti är som nyår. Nya förväntningar, nya löften, nya utmaningar. Nytt hopp!
Två ord vill jag ska prägla mitt läsår 17/18. Snällvisk och framförhållning. Det ena har jag hittat på själv. Det finns ingen motsvarighet till att vara självisk eller egoistisk med positiv klang. Är du egoistisk går det ut över andra. Är du snällvisk vinner även andra på att du prioriterar dig själv. Att vara snällvisk innebär att du är snäll mot dig själv. Du prioriterar dig själv. Det är motsatsen till att vara martyr. Att vara offer för alla omständigheter runt omkring. Nej, jag hinner inte träna, barnen kräver det och katten det o.s.v. Jo, det gör du. För om du tränar, orkar du allt det där andra mycket bättre. Om jag ger mig själv 10 minuters aktiv vila varje dag är jag inte egoistisk. Jag tänker på mig själv och alla andra. Det är så lite som behövs. Att prioritera sig själv på ett fint sätt, av rätt syfte och inte för att bortprioritera någon annans önskemål och vilja. Snällvisk. Jag behöver ett ord för att det ska existera. Nu gör det det.
Framförhållning är svårt. Framförallt i den utmaning det innebär att driva trebarnsfamilj med två heltidsarbetande föräldrar och ett företag vid sidan av. Och framförallt i det liv vi nu lever som går så fasansfullt FORT!
”Det är ju flera veckor till den där happeningen, vi löser barnvakt innan dess! -jaha?! Är det imorgon?!?? Har jag inte fixat barnvakt?? Har inte du heller gjort det?!?!? GGGAAAAAAAAHHHHHH” också är stressen ett faktum och konflikten bakom hörnet. Framförhållning. Förekomma stressiga situationer. Det är ett sätt att vara snällvisk.
Ett annat är att sätta sig på altanen en stund. Och bara vara. Utan att få dåligt samvete för det.
