Tvåbarnschocken som aldrig kom... än
Jag filurar lite på ibland hur det var och hur det blev och hur det är. Jag tänker på våra kära små sessor som för tillfället ligger och sover i sina rum. Första fick vi "kämpa" för och andra kom som ett brev på posten. Jag hade katastroftänk innan Molly kom. Omställningen från 0 till 1 barn var så stor i min värld, och eftersom jag blivit varnad från höger och vänster att det blir än värre med 2, var kaos-tillstånd vad jag förväntade mig. Men jag väntar faktiskt lite fortfarande. Jag vågar påstå att jag (oftast) reder ut vår vardag, emellanåt ensam, med två barn. Bättre än förväntat. Jag klarar av att hantera en som kräks ner hela vår värld samtidigt som den andra kissar på golvet. Det är ju bara att ta en sak i taget. Och vad är det värsta som kan hända? Det är en tanke jag försöker använda mig av så ofta som möjligt. Det och den om att allt är ett val. Är det kaotiskt att vara på stranden med båda töserna ensam, ja, då kan jag välja att åka hem! Jag kan välja att stanna inne och inte göra någonting. Jag kan välja ganska mycket. Framförallt kan jag välja hur jag ska reagera på alla möjliga och omöjliga situationer som kan uppstå, och också gör det. Idag är ett exempel. Vi kom hem från Ica med fyra kassar, två blöjpaket, Molly i babyskyddet i sulkyn och Moa där fram på sulkyn och skulle gå från bilen. Jag råkade köra på något varpå Moa flyger handlöst i backen och landar på det enda ställe hon landar på de få gånger när hon ramlar, nämligen ansiktet. Ja. Vad gör man? Vänder på henne. Blöder hon? Ja. Ber Jimmy ta henne och springa. Jag samlar ihop allt annat och försöker göra det bästa av situationen och släppa Moa. Jimmy har ju henne. Tack och lov var Jimmy med!
Om det finns något jag önskar att jag vetat innan jag blev tvåbarnsmamma, blir inte den listan särskilt lång alls faktiskt. Än. Jag har ju bara påbörjat rollen. Men, hade jag vetat att vi skulle använda syskonvagnen så mycket som vi gör hade vi inte köpt begagnad utan ny. Vi hade nog också från början gjort i ordning hemma så de båda hade varsitt rum från början. Det faktum att vi fick ha delade sovrum i flera veckor samt att vi i princip "måste" vara hemma kvällstid både jag och Jimmy är ingenting jag kunnat göra något åt innan Molly kom mer än att vara inställd på det. Det har såklart med att göra hur man är som person om man tycker det är mysigt att ta nattning av två smått svårsövda själv, men ja...
Den viktigaste tanken som fick mig att klara de där jobbiga månaderna då Molly var 1,5 månad till typ 3 månader, var "DET GÅR ÖVER!!!". Den tanken tog mig igenom nätterna då hon bara kunde sova PÅ mig, aldrig var nöjd, inte ökade något i vikt och bara spydde och spydde och spydde. Vilket hon fortfarande gör. Och jag tänker fortfarande, Det går över! Med Moa satt jag i en fåtölj och sov någon natt under samma period och kände "Ska det alltid vara så här?!" Men den här gången vet jag att det inte kommer att vara det.
För övrigt har jag idag rott iland en sådan sjuk hemmafrudag så jag mår illa. Jag kan inte hjälpa det, jag är ledsen, men jag passar inte i den rollen. Jag kan spela den en halvdag lite drygt, sedan blir jag störd. Jag har ändå lyckats tvätta och tagit hand om fyra maskiner tvätt, bakat cheesecake, lagat två varma mål mat, hållit två barn på humör och i (relativt) gott skick samt diskat tre gånger. Diskmaskin kanske? Kvällens pass på gymmet var välbehövligt! Mycket välbehövligt! För sedan var det bara att åka hem och fortsätta med tvätt och mat och....
Imorgon är det helg. Gott!
Kommentarer
Trackback
