Lite si och så, allt och inget.
En sista bild från Vgd-veckan innan jag släpper det och konstaterar att vardagen är här för att stanna. Det var invigning av cykelkärran vilken Moa älskade! "Cykla fort mamma!".
En helt vanlig (ovanlig för tillfället eftersom att det var så längesen, men ja, du förstår) måndag hos oss. Trots natten (se föregående inlägg) har dagen flutit på bra tycker jag. Första dagen på förskolan för Moa vilken flöt som väntat. Försiktig och noga med att hålla koll på mamma. Bra tänkt Moa. Jag och Molly sa hejdå vid halv 11-tiden, utan tårar från något håll. Allmänt handlingsförlamad av trötthet tills Moa skulle hämtas och eftermiddagen har avnjutits av hel Karlsson-familj. Fram tills hon Jimmy ska jobba heltid för får sin bebis jobbar han halvtid, vilket passar ypperligt för tillfället. Att ha en karl som kommer hem vid 13-tiden varje dag är inte fy skam! Och inget jag är van vid. Vi får hoppas det går att hålla! Vi har även blivit med kökssoffa förresten. I love it. Det är så hemtrevligt med kökssoffa, sedan får designers och andra trendiga tycka vad de vill. Jag gillar den och Moa också. Länge, länge kan hon sitta såhär och filosofera och leka.
En lång, snabb promenad har jag också hunnit med idag, utan barn. Det brukar gå fortast då. Gott. Nytt liv nu igen. Katten har 9, jag börjar ett nytt varje måndag känns det som. Träffade på en massa nollor och allmänt nollefolk under promenaden. Märkligt. Tänk så mycket som hänt under nollningar i Halmstad. Om jag ser till egna erfarenheter var det där jag träffade det stora härliga Lp-03-gänget som fortfarande, en del av dem, betyder mycket för mig. Det var även under nollning, fast två år senare, jag fick syn på den där jag är gift med nu och jag kände "Det är han jag vill ha" trots att jag tillhörde någon annan då. För att nämna två exempel. Det är inte annat än att jag tittar efter kända ansikten bland lärarnollorna, men i år blev jag bestört när jag insåg varför jag kände igen vissa av folket bland lärarnollningsgänget. En hade jag som vfu-elev i höstas (!!!!!) och en annan som elev då jag jobbade på en annan skola. Allt runt omkring mig förändras, men inte jag. Minsann. *harkel harkel*
Jag hoppas INNERLIGT att vi får sova inatt. Man behöver det. JAG behöver det. Om det så ska krävas att jag ska gå på alla fyra och jama som en katt så gör jag det, bara jag får sova. Kräv vad som helst. I´ll do it.
En helt vanlig (ovanlig för tillfället eftersom att det var så längesen, men ja, du förstår) måndag hos oss. Trots natten (se föregående inlägg) har dagen flutit på bra tycker jag. Första dagen på förskolan för Moa vilken flöt som väntat. Försiktig och noga med att hålla koll på mamma. Bra tänkt Moa. Jag och Molly sa hejdå vid halv 11-tiden, utan tårar från något håll. Allmänt handlingsförlamad av trötthet tills Moa skulle hämtas och eftermiddagen har avnjutits av hel Karlsson-familj. Fram tills hon Jimmy ska jobba heltid för får sin bebis jobbar han halvtid, vilket passar ypperligt för tillfället. Att ha en karl som kommer hem vid 13-tiden varje dag är inte fy skam! Och inget jag är van vid. Vi får hoppas det går att hålla! Vi har även blivit med kökssoffa förresten. I love it. Det är så hemtrevligt med kökssoffa, sedan får designers och andra trendiga tycka vad de vill. Jag gillar den och Moa också. Länge, länge kan hon sitta såhär och filosofera och leka.
En lång, snabb promenad har jag också hunnit med idag, utan barn. Det brukar gå fortast då. Gott. Nytt liv nu igen. Katten har 9, jag börjar ett nytt varje måndag känns det som. Träffade på en massa nollor och allmänt nollefolk under promenaden. Märkligt. Tänk så mycket som hänt under nollningar i Halmstad. Om jag ser till egna erfarenheter var det där jag träffade det stora härliga Lp-03-gänget som fortfarande, en del av dem, betyder mycket för mig. Det var även under nollning, fast två år senare, jag fick syn på den där jag är gift med nu och jag kände "Det är han jag vill ha" trots att jag tillhörde någon annan då. För att nämna två exempel. Det är inte annat än att jag tittar efter kända ansikten bland lärarnollorna, men i år blev jag bestört när jag insåg varför jag kände igen vissa av folket bland lärarnollningsgänget. En hade jag som vfu-elev i höstas (!!!!!) och en annan som elev då jag jobbade på en annan skola. Allt runt omkring mig förändras, men inte jag. Minsann. *harkel harkel*
Jag hoppas INNERLIGT att vi får sova inatt. Man behöver det. JAG behöver det. Om det så ska krävas att jag ska gå på alla fyra och jama som en katt så gör jag det, bara jag får sova. Kräv vad som helst. I´ll do it.
Kommentarer
Trackback
