Det där valet...
Det är det där valet som är så jobbigt. Eller rättare sagt insikten om det där valet. Det där valet jag har. Jag brukar hylla att jag alltid har ett val. Att du har ett val. Du kan välja att tycka att en dag är jobbig, och vältra dig i hur jooobbig dagen ÄÄÄÄÄR! Eller du kan välja att acceptera att "ja, dagen idag är jobbig, men den blir inte bättre för att jag tycker den är jobbig". Det är mitt val! Och det är jobbigt. Det hade varit så skönt ibland och bara lägga över skulden på någon annan! Sketans Jimmy som är iväg på fotboll denna helg OCKSÅ! Men han hade ju inte åkt om jag inte sagt att det var okej. Så det är ju bara att gilla läget. Acceptera att jag är ensam. Vad ger det att skylla på någon annan? Jag träffar på tok för många vuxna människor som är fånge i "offer-tänket". Det är så synd om dem på grund av alla runt omkring när de inte ser sin egen påverkan på det hela. Och de människorna tar så mycket energi! Jag orkar inte tänka på dem. Än mindre diskutera med dem. Jag tycker mest synd om dem. Men just nu är jag så snubblande nära att höra till dem. Men nej. Jag kan välja att tycka att jag är mest ensam i hela världen och natten kommer bli så besvärlig alldeles ensam och klockan kommer gå baklänges hela dagen imorgon så Jimmy aldrig kommer hem..... Eller. Så myser jag. Barnen sover just nu. Jag får titta på vad jag vill på tv. Eller inte vill titta på (jag gillar inte tv). Jag har kvällen i fred. Jag kan ta in alla ungarna i min säng inatt och mysa. Utan att halva sängen tas upp av en snarkande karl. Men ibland är det bara jobbigt att ha ansvaret över sitt eget mående. Ibland vill jag bara skylla på någon annan!
