tildisen

En liten tanke som slog mig. Många tankar slår mig ofta. Små sådana. Hade de varit större hade jag skrivit en bok. Men ingen tanke är tillräckligt stor. För att citera L.W ”Jag är en av alla dom som drabbas då och då av nåt jag vill förklara”. Jag gillar ordvalet. Drabbas av något att förklara. Varför liksom? Istället för att hålla det för sig själv? Gillar att bryta språkliga regler.
I alla fall.
Att krascha accepteras mer och mer. Men inte gällande alla. De människor som har en stor roll gällande att se till att saker och ting fungerar. När de kraschar. Då provocerar det. Jag minns när jag var liten och mamma någon gång var sjuk. Så irriterad jag blev. Hon ska inte vara sjuk, hon ska orka och fixa, ordna och dona. När människor där förväntningar uteblir kraschar provocerar det ingen. Är det därför människor som alltid orkar, fixar, ordnar och donar kraschar hårdare när de väl kraschar? För att det faktum att provokationen finns där är en av bördorna?
Bara en tanke.

Älskar min oförmåga att blogga kontinuerligt. De få gånger jag fått till tänker jag "NU ska jag minsann börja". Denna gång tänker jag inte så. Men jag behöver en ventil någonstans. Kanske finns den här? Vi får väl se....
Om man är sådär duktig, noggrann och alltid gör allting man gör felfritt, då är det ganska skönt att ha några ventiler där man inte gör det. Bloggar t.ex. Och till skillnad från många andra bloggare, bloggar jag i så fall för min egen skull. Varför blogga alls då i och för sig. Ingen aning. Men dock.
Den som lever får se.