Antibloggande bloggare...
Den ofrivilliga bloggaren. En periodare vad gäller sociala medier. Kraven som kommer med sociala konton bekommer mig inte. Nej, jag kommer inte lägga upp bilder/inlägg/uppdateringar med en viss kontinuitet bara för att man SKA. För att man får flest likes då. Flest följare. Mest spridning. Vet du vad. Jag bryr mig inte. Jag skriver inte om jag inte har något vettigt att skriva. Kanske inte vettigt för dig, men för mig. Jag skriver alltså mer för min egen skull än för någon annan. Jag är en antibloggande bloggare. Har jag inte någon essens i det som kommuniceras är jag tyst.
Som i vanliga livet. Jag alltså. Finns det inte något djup i det som sägs låter jag hellre bli att säga något. Eller blogga då. Bra eller dåligt? Jag vet inte. I vissa sammanhang dåligt. I andra bra. I vilket fall som helst gör det mig till att vara sann mot mig själv. Jag älskar när idéer som legat och pyrt i åratal börjar växa till sig. Om de nu gör det…
Tänk om jag för bara ett år sedan hade vetat att jag kommer sitta uppe i hufvudstaden med utvecklingsfrågor kring läraryrket på agendan. Med utbildningsministern. Hur coolt hade det inte varit?!
Jag är en djup själ. Någon som i flera år känt att jag levt färdigt trots mina relativt få år. Denna känsla eftersom jag ju checkat av allt på listan ”livet”. Utbildning, check. Äkta man, check. Barn, check. Hus, check. Volvo, check. Katt, check. Vad nu liksom? Också bara ramlar det in grejer på arenan som visar att jag minsann har jättemycket kvar att göra! Skrämmande. Men spännande.
I takt med att tron på mig själv ramlar på plats tar jag de chanser som kommer. Låter idéer som pyrt få plats.
