En gång och aldrig mer!
Så tillbaka till mig. Jag väljer att inte fokusera på hur jag mår egentligen, för det hjälper inte, men att ha ont och ont och ont och ont hela tiden knäcker till slut! Att när man konsulterar läkare få ett "ät smärtstillande, det finns inte så många alternativ" är inte särskilt upplyftande, hur mycket jag än försöker ignorera smärtan! Vill helst inte diskutera skiten med någon heller, för nu är allt som det är. Vill jag prata, då gör jag det. För övrigt finns inte sjukdomen! När jag hade ont när jag väntade M fanns det ju alltid en anledning, hon sparkar där, eller hon trycker där, men nu känns smärtan bara så meningslös. Och när jag försökt stå ut med den och bara ta djupa andetag och tänka på något annat för länge så faller allt och det känns bara som "Varför jag?!" Varför vet de inte mer? Varför finns det ingen mirakelkur och varför finns det inga svar?! Också får man gråta en liten skvätt, förbanna ödet och gå vidare. Jag förstår att människor blir knäckta av sjukdomar rent psykiskt, jag tänker inte bli det. Känner redan hur det påverkar mig när jag får ner detta i skrift, men jag tänker inte låta tankarna dröja kvar där längre. Så kan det vara, så är det. Därför får det räcka med självömkan där, även om jag kunnat skriva kapitel om alltihop...
ANYWAY
Dagen idag har trots allt varit godkänd. Jag har fått ner 4 flyttkartonger med "dos" i... prydnadssaker och krukor och allmänt utfyllnadsmaterial. Det får inte plats mycket i en banankartong! Sen har J och M varit på babyrytmik, är faktiskt imponerad att de kom iväg! Jaa... sen har det blivit en 5000-stegs-promenad och ikväll scones. Ingen tjejkväll p.g.a. sjukdomar och plugg. Så kan det vara. Ska börja pilla på tegelrummet nu och packa ner lite smycken... har så mycket smycken så jag kan sälja! Kanske ska göra det.... hehe... Nä. Ordbajsar bara nu. En dag har gått, en dag mindre kvar till flytten! Gott! Förutom att det tär på kassan när hyran plötsligt steg...
J hälsar
Hälsa tillbaka
och kred! till dig. Du vet vad jag tycker om att bli ett med sjukdomen.. och du vet var jag finns om du vill prata. så det så. ;-)
kram
Hej Matilda! Känner du av endon mycket nu? Jag kände inte av den alls under grav. men nu jag börjat få ont igen :-( Det är skit, och vissa dagar är jag bara så deppad. Man vill ju inte äta smärtstillande resten av sitt liv. Men vad har man för val om man ska fungera normalt...Har inte tid att han ont nu heller när man har en liten bebis som kräver ständig underhållning:)
Hur är det med Moa förresten?
Kram
/Sandra. (från FL)
Hej Tilda : )
Jag tror det är en skillnad mellan att bli ett med sin sjukdom och att sätta sin identitet i sin sjukdom. Att presentera sig själv som någon som har en sjukdom e inte hälsosamt och jag håller helt med dig om att det bara gör det värre. Att bli ett med sin sjukdom för mig är att acceptera att den är där och inte vara arg på den. Så för mig är "att vara ett" med sin sjukdom att acceptera den för vad det är och inget annat.
Minns själv när jag låg i sängen på hotelrummet i philipinerna och hade fått smärtstillande som kunde söva en häst samt antidepresiva ( vilket de inte sa till mig ). Det kom en punkt då jag var så trött på det o bara sluta äta och accepterade smärtan istället. Faktum är att när jag slutade försöka undvika den hela tiden så blev det mycket bättre.
I slutändan verkar allting alltid komma tillbaks till att leva i nuet. Det värsta är oftast inte smärtan i sig utan att man går omkring och oroar sig över vad det kommer innebära för resten av ens liv.
Du e stark och du har ändrats mycket sen jag kände dig, helt övertygad om att du kommer hitta ett sätt att leva lyckligt med det : )
Kramar
//Martin från flera tidszoner bort
