tildisen

...jag och mina tjejer. Den enda skillnaden är att jag inte kan sitta på golvet och gnälla och skrika som om världen håller på att gå under. Jag (vi) är förkyld(/a). I alla fall jag, har varit väldigt matt och slö och seg i huvudet hela dagen. Alla gångar är igentäppta och jag skulle kunna tänka mig att kapa av halsen så man blir av med både öron, -hals, -bihålesmärtor. Och livet. Och det vill jag ju gärna ha kvar, så det blir Panodil, Nezeril och Bafucin istället. Hade jag mått såhär i ett annat liv hade jag legat nerbäddad i soffan framför 5 filmer och inte rest mig mer än för att förflytta mig till sängen när det blir dags för att sova för natten. Typ. Och förmodligen är det väl så töserna mår idag eftersom att de gnäller och gnäller och är hängiga, snoriga, hostiga och sura. Och de har inte lika lätt att förmedla hur de mår, så jag får försöka tänka att vi mår likadant, och behandlar dem så som jag hade velat bli behandlad idag. Ganska skönt faktiskt. Sitta på golvet med dem i knät/klättrande på mig.
Den mest kritiska tiden på dygnet, oavsett mående, är utan konkurrens mellan middag (17) och nattning (19) så den tiden tillbringade vi ute ikväll. Jag, maken och töserna begav oss till en lekplats där klockan gick fortare än hemma och gnället inte hördes lika väl. Vad som helst utan magsjuka.

Nu sover barnen, jag ska bege mig till köket för pizzatillverkning och maken jobbar framför datorn. Han är ju lärare, kvällens namn till trots... Man är aldrig ledig och man blir aldrig klar.