tildisen

Är du stressad?! För att du anser dig ha en massa "måsten"?! Glöm att du "måste" någonting över huvud taget. Vad händer om du inte gör det där du "måste"? Dör någon? Går världen under? Såvida du inte är ambulanssjukvårdare i tjänst eller astronaut ute i rymden tror jag ditt svar på frågan är nej. Eller? Detta är något en präst i min närhet fick upp mina ögon för år 2006. Eller 2007 kanske det var. Och på fler och fler ställen stöter jag på denna tanke. Och jag tycker den är värd att tänka på. Igen. Och igen och igen. Framförallt för alla er/oss som någon gång känner sig/oss stressade. Även om jag anammade denna tanke redan från början, är det ändå något jag påminner mig om. Om och om igen. Så vad ska man tänka istället då? Jo. Jag "vill". Eller Jag "väljer att"... Jag måste inte betala hyran. Vad händer om jag inte gör det? Jag riskerar att hamna på gatan. Och det vill jag INTE, så jag VÄLJER att betala hyran. Till exempel. Jag måste inte hjälpa Jimmy att komma ihåg sina saker på morgonen, men jag väljer att göra det eftersom att jag vill att han ska få en så bra dag som möjligt vilket i sin tur gör att han blir på gott humör vilket gynnar mig. En före detta elev till mig var hyperstressad över alla kurser hon "måste" läsa i trean, vilket jag ifrågasatte. Hon menade på att hon ju måste läsa dessa kurser för att komma in på det program hon valt på högskolan. Stopp. Hon MÅSTE inte. Men hon VILL komma in på ett program på högskolan som kräver dessa kurser. Det är ändå ett val hon gör. Fundera på det.

På tal om elever är jag inte anonym på gymmet längre. De människor i gymnasieåldern jag känner igen på gymmet är mina före detta elever. De människor i gymnasieåldern jag inte känner igen är Jimmys elever. Typ. Jimmys elever, som läser inriktning Fitness, har all sin träning på det gym där jag tränar. De har identifierat mig på min tatuering och håller stenkoll på mig där (känns det som). I torsdags stod det tre tjejer och tittade in i träningssalen och såg till att jag tränade ordentligt, för det gör man när någon tittar! När Jimmy kom hem berättade han om sina elever som sett mig på gymmet ännu en dag. Icke anonym, men omedveten om vilka som känner igen mig. Ska jag börja göra mig fin för att gå till gymmet nu då? Nä, skämt åsido. Ett sidospår.

Har du förresten syskon? Om inte verkar det som att du, och alla andra som är ensambarn, inte gärna "offrar sig" och hjälper till lika gärna som de som har syskon. Det är en lite komisk slutsats som dragits bland en massa människor, oberoende av varandra, i min närhet. Flera personer som jag pratat med de senaste månaderna, inklusive mig själv, har hamnat i situationer där det slutat med att de som hjälper till minst, eller inte hjälper till alls för att de inte "orkar", är sådana som inte har syskon. Det låter inte helt orimligt tycker jag. Är det så att man inte är uppvuxen med syskon har man inte heller behövt hjälpa till på samma sätt som om man växt upp med föräldrar till flera barn som kräver deras hjälp och uppmärksamhet. Detta skulle i så fall bidra till att syskonen fått hjälpa sina föräldrar och varandra på ett helt annat sätt än ensambarn. I vissa fall av de ensambarn som dykt upp i dessa diskussioner här är det även så att de inte har lika mycket medkänsla och förmåga att leva sig in i andras situation på samma sätt som de som har syskon. Mmm... får nog söka på det någonstans, se om det finns någon intressant avhandling om ämnet. Nog om det här.

Anledning till min "ingenting-speciellt-bara-tankar-blogg" ikväll är att Jimmy är borta. Jag har idag varit hemma med barnen från 7:30 och i skrivande stund står klockan på 21:38. Vi har haft en bra tisdag. Tjejerna har skött sig bra. Energin var rättinställd och tack vare favoritgrannen och tisdags-nannyn Carro roddes även denna dag i land! Gott det. Och nu är det soffan, Jimmy är på handboll, och jag har egentid... Eller något...