tildisen

Nu blir det det inte. J söver M1 och jag sitter i gästrummet med M2 och hoppas på tystnad och lyckad nattning. Dagarna rullar på och supernannyn har åkt hem för sista gången. På ett tag. Det är nästan så att jag får dåligt samvete när jag berättar för folk att jag har mamma boende hos oss som hjälper till med allt, men det tänker jag inte ha. Det är bara att njuta, tacka och ta emot och ladda batterierna. Det är ju ingen långsiktig lösning, utan lite hjälp på vägen bara.
Besöken börjar rulla in och jag är väldigt tacksam för det! Jag måste träffa folk och få lite socialt utbyte! Ibland känns det som att jag är inlåst här och knappt finns. Jag tänker skylla på snön där. Delvis. Så, det sociala livet som så sakta börjar vakna tas tacksamt emot! Nu i veckan har J:s mamma med sambo varit här och tittat på det nya barnbarnet och igår var jag hos L och fikade och snackade av mig lite. Vi har våra förstfödda med fem dagars mellanrum och våra andra med en dags mellanrum, så vi är verkligen i samma situation. Skönt ibland med någon som vet precis hur allt är. Idag har kära E varit här! Härligt! Vi har våra förstfödda med tre månaders mellanrum och våra andra med tre månaders mellanrum. Häftigt! Alltså är hennes andra fortfarande kvar i magen. Det var i alla fall väldigt härligt med hennes besök! Saknat det ju. Tur det blir fler när hon nu snart ska gå hem igen.

Det här med att ge sig iväg med två barn vågar jag inte riktigt börja fundera på än. Igår var jag, mamma och tjejerna på stan. Det var supermysigt och härligt på alla sätt och vis att komma ut och få frisk luft, se folk och känna lite puls! Men jag inser att jag INTE kommer att ge mig på det ensam. Inte med två. Inte på ett tag i alla fall. M1 tycker inte det är roligt att sitta i vagnen, utan springer helst fritt åt alla håll och kanter. Och hur tar man sig från bilen, 100 meter, till huset, upp för trapporna och hem ensam? Med ett pyre i babyskydd, eventuellt vagn och en virrpanna till M1 som springer fram och tillbaka, upp och ner och runt igen. Det blir en utmaning när vi kommer så långt. Detta leder till vissa dilemman. Exempelvis det här att tacka stort JA till hjälp med lite avlastning av M1... Visst, det hade varit gudomligt skönt att låta henne få vara hos någon och leka en hel dag vilket ger mig egentid med M2. MEN. Projektet att göra i ordning och klä på två små alla vinterkläder som krävs, släpa ut dem till bilen som måste skottas fram varje dag, och köra för att lämna henne ett par timmar, det känns inte som det är värt det. Inte just nu. När jag vant mig vid två och när snön försvunnit, då känns det säkert annorlunda. Smidigare då om någon kommer hit. För den energi jag gör av med genom att åka iväg, det är den mängd energi jag sparar under den tid jag får vara ensam, och då kvittar det kanske. Vad vet jag. En teori.

Gårdagen med fika hos L och statsbesök var väldigt trevlig, men det tog enormt på krafterna. Fysiskt. Och när fysiken strejkar sätter det sig till slut på psyket... eller? Lite nere och så blir jag då. Men inte idag. Skönt det. Jag tröstar mig med att det är hormoner. Känns alltid bra att skylla på något. Mitt hatobjekt nummer ett just nu, snön, kan man inte skylla på någon. Tyvärr.

Kvällens gröttime hos familjen Karlsson var en rätt rolig historia. M1 vägrade vilket ledde till att J hade hennes ena haklapp på sig och efter varje sked gröt fick hon en fruktansvärd grimas av mor sin vilket hon tyckte var hysteriskt roligt. Pedagogik? Nja... jag vet inte det. Men det funkade!
Nu är det bajsblöjbyte på M1 som just vaknade. Hörs och skrivs. Då med bilder. Kanske ;)