tildisen

Det låter inte helt optimistiskt jag vet. Jag ska förklara mig. Jag menar att varje JOBBdag kan vara den sista. Men nu sitter jag här idag igen och inser att idag är inte den sista jobbdagen. Det är dumt att vänta redan, jag ska inte vänta förrän den 8e februari, men jag kan inte låta bli. Det är nog en del i processen att man ska hinna vänta och ha riktigt tråkigt tills bebisen väljer att titta ut. Jag mår ändå rätt så okej. Så länge jag får göra det JAG känner för just nu på MITT sätt. Och om jag kan gå in i ett tyst rum och bara ligga rakt upp och ner en stund mellan varven. Kan man få tålamod intravenöst? I alla fall på hemmaplan? Igår var ändå en bra eftermiddag. När jag och M vandrat hem från förskolan (vi har samma tempo hon och jag när vi går, praktiskt! Så länge hon går åt rätt håll då...) hade vi riktigt mysigt. Hon var lugn och go och harmonisk och när jag lagade mat målade hon. När vi ätit badade hon badkar. Det är smidigt när man kan sätta henne i badet och göra annat själv. När J kom hem blev det hemmafrutiteln på och jag ställde mig och bakade frallor. Det vankas kalas i helgen nämligen. (Mer om det någon annan gång). Sedan blev jag stående där till klockan var nattning för M. När frallorna var i ugnen, M i sängen och J på stolen bredvid M:s säng sjungande "Blinka lilla stjärna" låg jag i sängen och tittade i taket. Tills klockan ringde och det var plåtbyte i köket. Sedan blev det åter sängen. Tills alla plåtar var färdiga. Då bråkade vi med M lite, som TOTALvägrade sova... Till slut, när hon insett hur tråkigt det är uppe på "natten" när det är mörkt och inga leksaker vill leka med henne, fick vi henne i säng. Till klockan 23. Så inatt har hon och jag delat kudde... Det är ganska mysigt med sällskap av henne när jag ändå inte sover. Kroppens sätt att vänja sig vid att vara vaken nattetid kanske... För övrigt tillkommer en ny smärta varje dag...