tildisen

Jag är duktig. Jag är så bra. Jag klarar allting så bra hela tiden. Det känns bra, det känns bra, det känns bra, det känns… inte bra. Varför är det så svårt att be om hjälp? Och varför är det så svårt att ta emot hjälp?!Varför måste man ligga på botten och genom vattnet blicka upp mot ytan och invänta 112 innan man ska kunna be om hjälp?! Innan det är för sent?! Jag har just avslutat en intressant bok som handlar om att vara duktig, perfektionist och alltså även stressad. För det blir man när man är duktig! Jag tror inte alls att man måste ha ett heltidsarbete för att känna att man måste vara duktig. Stress uppkommer i obalans mellan krav och resurs. Oavsett vem som ställer kraven. Chefen. Kollegor. Partner. Jag själv. Och jag inser, nu äntligen, att jag ställer oerhörda krav på mig själv. Eller i alla fall har jag gjort det tills nu. Jag är medveten. Det är bra. Jag behöver inte vara duktig. Men det är svårt. Svårt att låta bli. Trots att Jimmy är borta mycket och jag längtar ut. Trots att barnen klättrar på mig dygnet runt. Trots att mina intressen, visioner och passioner försvinner längre och längre bort. Nej då, det är bara bra! Finfint.

Om jag får en lördag att göra vad jag vill kan jag inte göra det. För först måste jag städa. Och kanske rensa någon garderob. Och sedan när tiden väl kommer. Då inser jag bestört att jag inte längre kommer ihåg vad jag tycker om att göra. ”Vad jag vill” är inte så enkelt längre. Vad vill jag?! Den frågan tog jag på allvar och satte mig ner och skrev. Det blir mer konkret då. Jag fick fram enkla saker i vardagen. Som jag vill. Att en gång i veckan när barnen somnat, lägga mig i ett bad. Att 20 minuter om dagen ägna mig åt en bok. Att skriva! Jag har alltid älskat att skriva. Det insåg jag då. När jag tog frågan om vad jag vill på allvar. Jag vill skriva. Det gör jag nu. Och angående att ta emot hjälp, var det först när min nuvarande ÄNGEL Carro rent konkret uttryckte ”Varje tisdag kommer jag hem till dig direkt efter jobbet och stannar till Jimmy kommer hem!” som jag kunde göra det. Ta emot hjälp alltså. Det är rena himmelriket! Hon kommer hit. Hon tar över barnen, som älskar henne. Jag kan försvinna. Försvinna till det jag vill… Eller som idag, försvinna till det som får mig att må bättre när det är gjort. Jag mår som det ser ut hemma. Är det jättestökigt, då mår jag jättestökigt. Därför ägnade jag min försvinna-tid åt att diska undan och plocka lite, ostört, så att jag bara kan njuta nu. Och inte sitta och titta på hur jag mår. Jag är perfektionist. Jag är medveten om det. Och jag ska jobba med det. Just nu mår jag bra. Jag har badat badkar, och nu skriver jag…