Det (o-)sociala mammalivet...
Del 1. All tid! Så mycket tid, så lite som blir gjort! Alternativt så mycket tid att bara klättra på väggarna av tristess, samtidigt som barnet/en tar all tid i besittning bara genom att jaa... genom att?! Behöva ny blöja, få mat, hjälp att somna, behöva tröst av en miljon anledningar. "Shit när duschade jag senast? Det tar 2 minuter att duscha, men det blir inte av för jag hinner inte! Hur kan det komma sig, jag GÖR ju INGENTING på dagarna!??!" Eller? Helt plötsligt sitter man här i soffan klockan 21:30 på kvällen och frågar sig "Vad har jag gjort idag?". Kanske inte just idag, en söndag, men alla vardagar.
Del 2. Den sociala utsvultenhet som drabbar i alla fall mig. JAG VILL TRÄFFA FOLK!!! Gärna folk jag trivs med, har lätt för att prata och diskutera med, kommer överens med, har roligt tillsammans med och kan identifiera mig med. Här har vi ett stort dilemma. Som föräldraledig är du ganska hänvisad till andra som också är hemma. Då minskas antalet människor som du förhoppningsvis trivs med. Har du då fått ditt andra barn, så kanske de som fått sitt första inte uppskattar att det springer runt en rastlös 2åring bland de små bebisarna som oskyldigt sitter på golvet och biter på sina saker. Dessutom har man mer tid när man "bara" har ett barn, då du inte behöver anpassa dig efter dagistider för det äldre barnet till exempel. Eller en sådan sak som att när man har endast en bebis är man färdig att ge sig hemifrån ungefär vid 12-tiden på dagarna, men med en 2åring därtill står man och stampar i hallen halv 9 i bästa fall och funderar på vad man ska fylla hela den långa dagen med. Där minskas det lilla föräldralediga antalet människor ännu ett steg. I jakten på dessa människor hamnar man ibland i en situation på tok för lik dateing. Man "flirtar" i lekparken, på öppna förskolan, babysim, ja överallt, med folk som kanske skulle kunna vara tillräckligt mycket i min situation för att vilja leka med oss...
Del 3. Ensamhet och sårbarhet. Känsligt kapitel det där. Men när man väl hittat de man känner att man gärna tillbringar sina "lediga" (man är aldrig ledig som småbarnsförälder) dagar med, då är man sårbar! Och har man till på köpet facebook och ser att de där man vill vara med är med någon annan utan att ens ha frågat, då blir man ledsen! I alla fall jag. "Nä jag kan inte ses på hela veckan, för jag ska gå till simhallen med barnen." Okej... och simhallen är inte en allmän plats dit vi i så fall hade kunnat gå till tillsammans? Eller lekplatsen, öppna förskolan, bibblan you name it. Att bli "nobbad" och utan sällskap föder i mitt fall osäkerhet och ensamhet. Ofrivillig ensamhet. Jaha, alla andra umgås med varandra på ett ganska "ytligt" allmänt barn-och-föräldrar-sätt i lekparken och ingen frågade mig. En tanke som föder följande tanke: Ingen vill vara med mig. Denna tanke föder "Det är ingen idé att fråga någon, för de vill säkert inte vara med mig ändå". Och så kan det rulla på.
Del 4. De gamla vännerna. Det är också svårt. Hur umgås en flerbarnsmamma med sin gamla vän som inte har några barn? Som således får sova på nätterna, kan planera alla dagar, kvällar och helger precis hur hon vill. Som inte kan sätta sig in i hur det känns att prioritera en kväll i soffan och somna klockan 20 en fredagkväll framför en stenhård utekväll. Jag har varit där. "VARFÖR passar ni inte på att gå ut när ni väl har barnvakt?! Ligga hemma i soffan, vad är det?!?!" Jag äter upp det nu. Omprioritering. Kan man göra slut med en vän? Ja. De som sårar. Behöver de veta om det? De lär märka det.
Nä. Nu ska jag inte klura mer i denna fråga för idag. Men så kan det vara. Kort sagt och sammanfattningsvis; ironiskt! Man har en massa tid men kanske ingen att tillbringa denna massa med tid med. Nä. Nu söndagskväll och en kik in i framtiden i form av vecka 36. Inget jättespännande i kikaren mer än träning, BVC och kanske lite flirt i lekparken...
Du sätter huvudet på spiken på flera sätt. Känner igen de situationer och tankesätt du beskriver. Då jag själv är mitt uppe i samma vardagliga lunk finns det inga bra lösningsförslag från mitt håll, tyvärr. Men som sagt, mycket av det du säger är nog tyvärr bekant för många många föräldralediga. Du är inte ensam om att känna dig halvgalen! Om jag hade bott kvar kunde vi tagit en LÅNG promenad och pratat om saken från alla håll. Gränna&
Haha... Var ordet Gränna kom ifrån vet jag inte! Jag skrev KRAM, men iphonen tolkade det lite annorlunda!! ;) KRAM, igen!
Hej!
Jag kan erkänna en sak att som en av få ur kompisgänget som inte har barn så känner man sig oxå förbannat utanför i bland för att man inte är lika bra att vara med för att man inte har barn (jag menar jag har ju inga barn så jag förstår ju inte dom som har barn...), för det är ju smidigare att umgås med andra som har barn för då kan ju ungarna leka! Så i bland känner man sig ganska bortprioiterad och mindre värd! Jag hoppas vi inte gjort slut i alla fall:) Vore kul att ses vet att jag varit kass på att höra av mig men jobbet har tagit all min ork ett tag. Nu är jag back on track igen i alla fall. När passar det dej bäst att ses?
Kram!
Förstår absolut din situation Tilda! Men så hård du låter!! Vem är du så irriterad på och vem ska du "göra slut" med?! Vi sågs ju faktiskt i veckan trots att två av oss inte har barn, men det gick ju fint ändå :) Jag har ju också påmint er om att ni kan använda både mig och Carro som barnvakter, för jag förstår att man bara behöver vara själv eller själv med sin sambo ibland. Jag struntar i om ni ligger på soffan eller går ut eller vad ni gör.Och jag kan också lätt prioritera en kväll i soffan framför att gå ut fast jag inte har barn, men dock ett jobb som tar nästan all min tid och energi. Glöm inte bort mitt i alla tankar att det inte är helt lätt alla ggr heller för en som inte har barn att känna sig sedd och prioriterad av en som har barn och veta vilken nivå man ska lägga vänskapen på.. Bara en tanke..
Hoppas vi ses snart igen! Stora kramar
Insåg just att man nog läser ditt inlägg på väldigt olika sätt, kanske beroende på om man har barn eller ej.. Känner inte alls igen "tolkningen" som de två andra gjort här. Känns nästan som om vi läst två olika saker! Så kan det vara! Kram igen!
