Roxette!
Fredagen gick till playstation, spel och kebab. Inte för mig, som ju jobbar på figuren, men till grabbarna. Igår blev det Busfabrik och skräckfilm varvat med spel, dator och playstation. Skräckfilm är inte riktigt något för mig, så jag ägnade kvällen ensam i en teatersalong. "Ensam bland tusen" som en kär poet sjunger... Självklart var jag inte ensam där, men jag gick ensam dit och det var riktigt skönt! Att kunna sitta ner i lugn och ro i sällskap med sig själv och bara avnjuta det som händer på scenen. Halmstadrevyn i det här fallet. Jag kan inte rå för att jag alltid mår PISS när jag ser sådana uppsättningar. Det enda jag känner är "Men JAG vill vara med juuuuuuuuuu!!!!!!!!". Det mest nedslående tanke som jag självklart egentligen inte menar är "Jag har offrat ALLT jag hade velat göra för att gå hemma med två små!". Den tanken slår mig lika hårt varje gång jag sitter som publik då det är på scen jag mår bäst. Men som tur är stannar den oftast inte särskilt länge. Och den måste nog tänkas och kännas x antal gånger innan den liksom försvinner mer och mer. Antar jag. Hoppas jag.
Mitt under föreställningen fick jag ett SMS av kära Madde som undrade om jag ville gå ut. DET hade varit fantastiskt roligt om jag varit förberedd på det, både kläd- och sminkmässigt men även budgetmässigt. Vi gick halva vägen var och hamnade med ett glas vin på Bull´s tills lördagen övergick till söndag. Då begav jag mig hemåt.
Idag blev det badhuset med våra stora barn där badvakterna sprang och hämtade varandra för att beskåda Antons konster från hopptornet. Han är helt OTROLIGT duktig! Jag fattar inte hur många varv man kan snurra i luften åt så många håll och ändå alltid landa rätt!
Efter att barnen är tillbakabytta har vårt liv återgått till det normala vilket trots allt känns ganska gott och för tillfället känns det som att jag befinner mig i ingenmansland. Det blir lite så när en vecka gått till ända och den andra inte är planerad ännu. Men det ska den bli nu. Efter Solsidan då förståss...
hm. Härligt att kunna byta barn sådär. Det jag tänkte jag ska inflika är att det på ett sätt är enklare med stora barn men på ett annat mycket värre. De har andra krav och tar mer plats.. Mer logistik hit och dit på aktiviteter och betydligt mycket mer hjärtesorgsbekymmer.. Små barn.. ja du vet. Men att byta en helg då det "bara" är umgås och lek är nog finemanlättare med 12-3 än 3-1. Kan bara tänka mig om vi bytte de två 2,5 mot två tioåringar en helg. :-D
Duktig du är som inte äter kebab.. Det gör jag. Vilket ju innebär att jag inte går ner lika fort som jag skulle velat, men jag äter hellre och tränar än bara tränar. Fnissar.
Vad gäller att känna att man själv vill stå på scen det gör man nog jämt. Klart man (du) vill vara där. Det är väl känslan av att du offrat allt som är du som är så ledsam.. för det har du inte gjort.. du har bara satt det lite på sparlåga ett tag.. fast sen ska du jobba och då tar det all din tid.. jaja..Du vet vad jag menar.. Snart kan du ta tag i allt det igen! KRAM !!
