tildisen

...orkar så lite...

I huvudet, när jag sitter stilla, har jag hur mycket idéer och ambitioner som helst. Sedan räcker det att ställa sig upp så är allt borta. Framförallt saknas energin. Orken. Tålamodet. Jag är alldeles för bra på att vilja för mycket, och det slutar alltid med att det blir ingenting alls! Samtidigt försöker jag tänka som så, att hade Oliver varit vårt första barn hade jag förmodligen inte krupit utanför hemmets fyra väggar ännu. Han är ju bara en månad... Plus att han precis varit dålig. Vilket jag inte hunnit inse än för hela livet rusar fram just nu. Jag hinner inte landa.

 

Just nu är jag och barnen i Vaggeryd. Det blir aldrig som man tänkt sig... I onsdags laddade vi för vardag och Jimmy började jobba. Torsdag morgon hade Oliver feber, och är man 3 veckor gammal ska man inte ha det tydligen. Vårdcentralen. Väl där - ingen feber, men en sänka på 99. Akuten. Taskiga provsvar och inlagd direkt. Urinvägsinfektion och njurbäckeninflammation. Som tur var befann sig mamma hos oss just denna dag och tog med sig tjejerna hem till Vaggeryd. Därav min närvaro här just nu. De måste ju hämtas hem. Så när vi kom hem från sjukhuset tillbringade vi ett dygn hemma utan tjejerna innan jag och Oliver åkte hit. Mycket märkligt att vara utan tjejerna! HUR kunde jag tycka att det var jobbigt att bara ha ett barn när vi fick Moa?! Och en liten bebis dessutom?! Ingenting mot tre... Nåväl. Att ha tre är väl ingenting jämfört med att ha fem o.s.v....

 

Hjärnan är tom, sömnbanken likaså, därav detta virrvarr av ord. Vi är i alla fall i Vaggeryd. Och allt jag gått och klurat på som jag tänkt blogga om är lika borta som min energi. Vad var det nu jag skulle skriva? Vad var det nu jag hade tänkt göra? Som jag vill ägna min tid åt nu när jag är hemma och bara är leeeeeedig hela dagarna.... jaadu... om jag det visste...