tildisen

Jag får inte börja vänta än. Men det är så svårt! Det är 9 dagar kvar till utsatt datum, och innan dess ska jag inte vänta på riktigt. Men vad gör man när hela jag gör ont? Det som i alla böcker beskrivs som latensfas och ska pågå i upp till 20 timmar kan för mig pågå i 20 dagar. Jag vet ju det. Jag har ju varit där två gånger förut. Därför väntar jag inte. Men jag blir lite åledsen efter att ha gått och haft ont tillräckligt länge. När jag väntade Moa trodde både jag och barnmorskan att det var på gång i 3 veckor innan vi insåg att "nä, så funkar jag". På slutet med Molly visste jag om det, men ändå hoppades jag nog när det började göra ont på vissa sätt som inte känts tidigare. Denna gång vet jag. Det är inte på gång. Inte förrän det gör så ont att man inte vet vart man ska ta vägen. Och det vet jag. Ligga ner, äta Panodil, försöka få tiden att gå och inte vänta. Inte förrän utsatt datum i alla fall. Och be till alla gudar i världen att jag ska slippa gå över tiden i alla fall! Å ena sidan vill jag inte planera in någonting, IFALL det blir bebis. Å andra sidan är det de inplanerade grejerna som gör att jag står ut. Vad åledsen jag låter! Men jag är nog det delvis. Molly tycker att bebisen ska komma ut nu "så jag får plats i ditt knä mamma". Det tycker jag också. Vi står bara och stampar nu liksom. Trampar vatten. Kommer ingenstans. Inte förrän nästa är ute och man kan påbörja det nya livet. Typ. En helt oplanerad och spontan grann-grillning räddade upp humöret idag. TACK! kära ni för det! Imorgon är det barnens sista dag på Vallås-dagiset förutom liten midsommarfest på torsdag. Det är dags för det förhoppningsvis sista besöket hos barnmorskan innan bebis också imorgon. Torsdag har vi bokat in massage och fotbehandling. Gott. Sedan midsommarfirande, besök från Vaggeryd och på söndag åker Jimmy på läger. Mmm... Vad ska vi göra för att få tiden att gå???