tildisen

Det är väl det som kallas livet. Jag hade tänkt mig en oplanerad dag idag. Efter att tjejerna lämnats på förskolan skulle jag och Oliver tagit en långpromenad, sedan skulle resten av dagen utan flickorna ägnas åt förberedelser inför advent. Framförallt julklappar till julkalendern. Sådant som bäst fixas med när de inte är hemma. Så blev det inte. Igår kväll, typ vid denna tid, då ljusen brann som mest fridfullt, Jimmy satt framför tv:n och jag datorn, hördes det där ljudet som man fruktar denna tid på året. Min fasa!!! Ett barn som kräks. Molly. Det var den kvällen. Och natten tänkte jag. Och dagen idag. Och helgen. Nu får vi det hela familjen. Av någon anledning tänker jag att tänker man sig det värsta kan det bara bli bättre. Visserligen blev det "bara" en gång för Mollys del. Dusch av nämnda barn, ommöblering av barn i övriga rum medan ovanvåningen sanerades. Tvätt, tvätt och tvätt. Och omplanering av dagen idag. För oavsett om detta var magsjuka eller inte kan jag INTE skicka varken henne eller Moa till förskolan idag tänkte jag. Därav 3 barn hemma idag och inte mycket gjort. Jimmy fick också stanna hemma. Smittbärare som han var/är. Ringer till dagis för att rapportera läget. "Går kräksjukan?" undrar jag. "Ja, vi har haft några fall". MEN SÄG DET DÅ SÅ JAG KAN HÅLLA BARNEN HEMMA!!! Nåväl. Idag hoppade Molly upp 7:15. Hungrig och mer alert än någonsin. Fullt omedveten om att docka, lakan och dylikt ligger i soporna. Jag ger mig inte på det. Madrasser och täcken är illa nog.

Så magsjuka, nej, det tror jag inte att det var/är. Men bättre att vara på den säkra sidan.

 

I skrivande stund spelar maken fotboll, barnen sover och jag avnjuter tända ljus och ensamhet. Visserligen med jour, men i alla fall.

 

Nu laddar vi för advent!