tildisen

Det viktigaste är inte att någon läser. Det viktigaste är att jag skriver. Jag mår ju så bra när jag skriver. I ett äldre liv, ett avlägset liv, lärde jag mig att hantera mig själv. Ibland glömmer jag bort det. I ett ännu äldre liv, ännu mer avlägset, men mer nära mig själv som jag är här och nu, sa någon till mig att skriva är det jag borde göra. Sitta i en stuga, alldeles ensam, helt i fred, långt från fastlandet, och göra just det jag mår så bra av. Skriva. Men det gör jag inte. Jag sitter i allt annat än en stuga, alldeles ensam, helt i fred, långt från fastlandet och skriver. Jag är mitt i allt och ingenting. Och hinner jag skriva så är det omdömen på arbeten. Det är inte helt kreativt för mig själv. Det var inte så jag lärde mig i det där avlägsna livet där jag lärde mig hantera mig själv. Jag hade en lista då. Jag gillar listor (no shit!?). Listan, skapad av mig, till för mig, talade om vad jag borde göra för mig själv. För min egen skull och för att jag ska må bra. Förutom skriva hade jag saker där som jag faktiskt gjorde. Förutom skriva spelade jag piano. Inte ”Blinka lilla stjärna” och alla miljoner sånger från ”Frost” av naturliga skäl, utan sådant jag mådde bra av. Sådant som ville komma ut. Förutom skriva åkte jag ner till havet. Och bara stod där. I en tid då ingen frågade efter mig i den bemärkelsen som idag. Tvära kast. Visserligen med 10 år emellan, men i alla fall. Jag har tappat bort den där listan. Jag har tappat bort lite av det jag gör för mig själv. För att jag ska må bra och vara jag. Nu skriver jag. Ibland spelar jag piano. Aldrig är jag vid havet. Tiden har försvunnit. I ett annat liv ska jag bli tidsfilosof. Sitta och filosofera kring tid. Tid är det enda vi har. Det enda som är rättvist för alla. Ingen tid på det nu.
Vad vill jag ha sagt med det här då? Kanske att jag vill bli bättre på att skriva. Och det viktigaste med att jag skriver är inte att någon läser, utan just att jag skriver. På återseende. Hoppas jag. För min skull.
Nu. En stor kopp ingefära-te.