Systertid
Denna vecka är en väldigt intensiv vecka. Om en vecka då det inte händer någonting utöver det vanliga (jobb, dagis) är intensiv, så är denna vecka upphöjd till 1000. Måndagen och tisdagen är som arbetsdagar väldigt tunga och tuffa utan att det behöver hända någonting mer då vi slutar sent båda två båda dagarna. Men denna vecka har det dessutom hänt en massa annat efter jobbet. Trevliga saker och mindre trevliga saker. Som blev trevligt i och för sig. Men som tröttar ut.
I måndags firade vi kär granne och vän som begav sig över 40-sträcket direkt efter jobbet. Tisdagen var en tung dag. Önskvärt vore att dra hela historien här, men det går inte. Det hela handlar i alla fall om ett tungt, viktigt möte i tisdags kväll. Ett möte om något som tyngt sedan i augusti, mer eller mindre. Och alltid när något ska hända kvällstid kommer vi alltid till dilemmat barnvakt.
Jag har skrivit om min stora sorg i livet tidigare. Mitt moment 22. Jag bor inte nära min familj. Jag vill inte flytta till Vaggeryd. Och de vill inte flytta hit. Punkt. Så var det med det. Hade de bott här, hade vi haft ett helt annat liv och en betydligt högre livskvalitet och standard. Men nu gör de inte det. MEN. I tisdags, när vi skulle på viktigt möte. Tungt möte. Då fick vi känna på hur livet hade kunnat vara. Pia kom ner och var barnvakt. Känslan av att sitta på jobbet och inte känna stressen att "Jag måste skynda mig för att hinna till dagis i rätt tid" fanns inte. För helt plötsligt hämtar Pia! Och inte bara för att vi bett henne, egentligen inte alls därför. Utan för att hon kan! Och vill! Fantastisk känsla! Och dessutom sov hon över så att barnen kunde få en helt ledig dag igår. Bara det! Känslan av att någon annan går in i mitt ställe. Någon som älskar ungarna lika mycket som jag. Någon som är med dem för att hon vill. Inte för att vi bestämmer det. Nä. Det är en sorg att inte ha min familj här. Men nu är det så.
Igår efter jobbet blev det hem och vända för att sedan bege mig till Falkenberg och ha en fantastiskt trevlig och rolig kväll med god mat och härliga tjejer. Jättehärligt! Men idag när det här börjar upprepa sig med "hem från jobbet", "in och vända", "iväg igen" börjar det slita lite. Idag styrelsemöte. Betydligt trevligare än vanligt p.g.a. utgången på tisdagens tunga, viktiga möte. Och imorgon, fredag, hem från jobbet, in och vända, och iväg igen. Visserligen på ännu mer trevligheter, men jag kommer njuta av att bara vara hemma lördag och söndag....
I måndags firade vi kär granne och vän som begav sig över 40-sträcket direkt efter jobbet. Tisdagen var en tung dag. Önskvärt vore att dra hela historien här, men det går inte. Det hela handlar i alla fall om ett tungt, viktigt möte i tisdags kväll. Ett möte om något som tyngt sedan i augusti, mer eller mindre. Och alltid när något ska hända kvällstid kommer vi alltid till dilemmat barnvakt.
Jag har skrivit om min stora sorg i livet tidigare. Mitt moment 22. Jag bor inte nära min familj. Jag vill inte flytta till Vaggeryd. Och de vill inte flytta hit. Punkt. Så var det med det. Hade de bott här, hade vi haft ett helt annat liv och en betydligt högre livskvalitet och standard. Men nu gör de inte det. MEN. I tisdags, när vi skulle på viktigt möte. Tungt möte. Då fick vi känna på hur livet hade kunnat vara. Pia kom ner och var barnvakt. Känslan av att sitta på jobbet och inte känna stressen att "Jag måste skynda mig för att hinna till dagis i rätt tid" fanns inte. För helt plötsligt hämtar Pia! Och inte bara för att vi bett henne, egentligen inte alls därför. Utan för att hon kan! Och vill! Fantastisk känsla! Och dessutom sov hon över så att barnen kunde få en helt ledig dag igår. Bara det! Känslan av att någon annan går in i mitt ställe. Någon som älskar ungarna lika mycket som jag. Någon som är med dem för att hon vill. Inte för att vi bestämmer det. Nä. Det är en sorg att inte ha min familj här. Men nu är det så.
Igår efter jobbet blev det hem och vända för att sedan bege mig till Falkenberg och ha en fantastiskt trevlig och rolig kväll med god mat och härliga tjejer. Jättehärligt! Men idag när det här börjar upprepa sig med "hem från jobbet", "in och vända", "iväg igen" börjar det slita lite. Idag styrelsemöte. Betydligt trevligare än vanligt p.g.a. utgången på tisdagens tunga, viktiga möte. Och imorgon, fredag, hem från jobbet, in och vända, och iväg igen. Visserligen på ännu mer trevligheter, men jag kommer njuta av att bara vara hemma lördag och söndag....
Självvalt
Det mesta i livet är självvalt. Jag försöker tänka så när jag nu, 20:30 en måndagskväll, tar fram jobbet för att försöka få lite gjort. Mitt yrke är det bästa tänkbara, men just nu, visar det sin baksida. Det är inte lätt att få något gjort medan barnen är vakna, därför måste jobbet bli gjort så fort barnen somnat. Nu. Eller snart. Moa kämpar fortfarande mot John Blund. Som tur är kan jag sitta bredvid och jobba. Eller ja, jag jobbar ju inte nu... Känslan av att det alltid finns något jag borde göra är baksidan av detta yrke. Men det är en så liten del. Jag älskar mitt jobb. Så jag ska inte klaga. Jag bara konstaterar! För så fort man klagar, då kan man göra något åt det. Och lösningen på det jag klagar över är att byta yrke och det vill jag inte, så var det bra med det. Livet börjar gå mot ljusare tider nu. Hoppas jag. Tror jag. Imorgon vet jag. På återseende då.
