tildisen

Ingen är väl egentligen varken liten eller stor förrän du jämför den med någon annan. ”Jag är så liten på jorden” måste väl betyda att det finns någon/något som är större? Vad säger att jag är liten om det inte finns något i jämförelse som är stort?
Eller är jag stor?
Det finns ju de som påstår att jag är det. Stor. Som, när jag säger ”Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor”, skrattar och säger att jag är just ”stor”.
Ju äldre jag blir, ju fler människor jag får äran att ta del av som är betydligt ”större” än jag, desto mer ödmjuk inför ålder blir jag. Jag inser att ingen anser sig vara mycket äldre än typ 25. Förutom min 92-åriga mormor som påstår sig inte känna sig ”en dag äldre än 75”. Men förutom henne. Min mentor på gymnasiet påstod sig ha stannat vid 23. Själv påstår jag mig vara 22 när elever frågar. Jag känner mig inte äldre. Vet knappt hur gammal jag är. Dock med en gammal själ. Ett inre som varit med. Länge. En ödmjukhet inför livet som både ger och tar. Tär.
Ibland är jag liten. Eller rättare sagt, ibland kan jag identifiera mig med de små. De små som ”inte har någonting att göra”. De som har långtråkigt. Det är viktigt att ha tråkigt ibland, så man vet när man har roligt. Det är jag och Alfons. För första gången på åratal hade jag långtråkigt igår. Alla barn råkade ha någonting att göra. Samtidigt. Jimmy var inte hemma. Jag hade helt plötsligt ”ingenting att göra”. Långtråkigt. Hur gör man då?
Insåg att jag visst hade saker att göra. Rensa saker, städa ställen, jobba…. Att ha långtråkigt handlar inte om att inte ha något att göra. Det handlar om att inte ha lust att göra någonting. Som stor måste jag ha lust till saker oavsett jag vill eller inte. Som liten kan man vila i att inte ha någonting att göra. I långtråkigheten möts vi. Liten och stor. Först då blir vi just små och stora. I jämförelsen med varandra.