Förtjänad familj
Kan man förtjäna sin familj? Åt något håll tror jag nog det…. eller? Men inte åt det håll jag tänker börja med. För frågan jag ställer mig är:
Vad har jag gjort för att förtjäna de föräldrar jag har!??!
Ord räcker inte till för att ens försöka beskriva vad de gör för mig. Och av vilken anledning gör de det? Jag är vuxen nu. Jag bör klara mig själv. Jag klarar mig själv. De hade verkligen inte behövt!
Som igår, när mamma ringde och la fram ett 100% osjälviskt förslag på en helg hon vet kommer att kräva jättemycket av oss, av mig. Hon vinner ingenting på att ge oss all denna ofantliga hjälp, och ändå gör hon det. Med ingen annan än oss i främsta rummet. Vad har jag gjort för att förtjäna det?!
Jag kan inte förstå det! Men jag vet, att hon kommer få igen det hon gör. För om jag någon gång kan hjälpa henne med någonting, vad än det må vara, så kommer jag göra det!
Samma fråga kommer till mig när jag brottas med mina egna barn och deras beteende ibland. Vad har jag gjort för att förtjäna de barn jag har? Om de någon gång, mot all förmodan i hela världen, beter sig illa, då är det nog mig själv jag ska syna. Kan jag ha gjort någonting annorlunda för att de skulle bli på ett annat sätt. Barn gör inte som vi säger, utan som vi gör. Så om de säger något fult, gör något elakt, då måste de ha fått det någonstans ifrån tänker jag. Jag får de barn jag förtjänar. Jag kommer att få igen för det jag gör för mina barn. Det är därför jag gör allt för mina barn. Finns för mina barn. Ställer upp för mina barn. Så att jag, den dagen jag är i min mammas roll, har sått ett frö i dem där de ställer sig frågan om vad de har gjort för att förtjäna den mamma de har.
Du kanske inte gjort något för att förtjäna dina föräldrar, oavsett om de är världens största egoister eller som mina, sådana som gör allt för sina barn. I vått och torrt.
Men jag tror du får de barn du förtjänar. Och jag hoppas och vill ge min mamma en dotter hon känner att hon förtjänar. Efter allt hon gjort och gör för oss!
Älskade mamma. TACK. Från botten av mitt hjärta. För allt du gör för mig, Mattias och Pia. Alltid.
Vad har jag gjort för att förtjäna de föräldrar jag har!??!
Ord räcker inte till för att ens försöka beskriva vad de gör för mig. Och av vilken anledning gör de det? Jag är vuxen nu. Jag bör klara mig själv. Jag klarar mig själv. De hade verkligen inte behövt!
Som igår, när mamma ringde och la fram ett 100% osjälviskt förslag på en helg hon vet kommer att kräva jättemycket av oss, av mig. Hon vinner ingenting på att ge oss all denna ofantliga hjälp, och ändå gör hon det. Med ingen annan än oss i främsta rummet. Vad har jag gjort för att förtjäna det?!
Jag kan inte förstå det! Men jag vet, att hon kommer få igen det hon gör. För om jag någon gång kan hjälpa henne med någonting, vad än det må vara, så kommer jag göra det!
Samma fråga kommer till mig när jag brottas med mina egna barn och deras beteende ibland. Vad har jag gjort för att förtjäna de barn jag har? Om de någon gång, mot all förmodan i hela världen, beter sig illa, då är det nog mig själv jag ska syna. Kan jag ha gjort någonting annorlunda för att de skulle bli på ett annat sätt. Barn gör inte som vi säger, utan som vi gör. Så om de säger något fult, gör något elakt, då måste de ha fått det någonstans ifrån tänker jag. Jag får de barn jag förtjänar. Jag kommer att få igen för det jag gör för mina barn. Det är därför jag gör allt för mina barn. Finns för mina barn. Ställer upp för mina barn. Så att jag, den dagen jag är i min mammas roll, har sått ett frö i dem där de ställer sig frågan om vad de har gjort för att förtjäna den mamma de har.
Du kanske inte gjort något för att förtjäna dina föräldrar, oavsett om de är världens största egoister eller som mina, sådana som gör allt för sina barn. I vått och torrt.
Men jag tror du får de barn du förtjänar. Och jag hoppas och vill ge min mamma en dotter hon känner att hon förtjänar. Efter allt hon gjort och gör för oss!
Älskade mamma. TACK. Från botten av mitt hjärta. För allt du gör för mig, Mattias och Pia. Alltid.
Jämföra eller ej...
Oförmögen att välja åsikt. Jämför!? Jämför inte!? Jämför, men bara med dig själv? Jämför, och gör det med alla andra?
Vi lever i ett samhälle där du inte kan undgå hur andra har det. Hur de ser ut, vad de gör på dagarna, vad de äter, hur de bor, allt. Om andemeningen i samhället samtidigt är enligt en viss reklam; ”Sluta aldrig jämföra” har vi problem. Får vi problem. Språkligt korrekt framställt; kan vi komma att få problem.
”Jag vill ha det som du, men jag vet att du tänker likadant ibland och vill ha det som jag. [—] Det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver och nånstans har man i alla fall kommit om man vet vad man behöver”.
Han är rätt klok Lars Winnerbäck. För att vilja ha det som någon annan har det krävs det att vi jämför. Är det en positiv strävan? Eller negativ. Är det den strävan som får våra barn och unga att idag må så dåligt? Är det den strävan som gör att 30 personer i veckan, bara i Sverige, väljer att ta sitt liv? Är det den strävan som gör att x antal fler väljer den vägen i den välmående västvärlden till skillnad från u-länderna? För att vi jämför? Och det gör inte de?
Sluta jämför! Tycker jag då.
Tills jag har lite för stora öron på jobbet. Det gnälls och klagas över tjänsterna. Där krävs jämförelse för en bättre arbetsplats. En större förståelse. Mer medmänsklighet. Jag tycker det.
”Vi kan inte jämföra med varandra, tjänsterna är så olika”. Jo tack. Men kom inte och säg att Jimmys heltidstjänst som på en vecka innebär 4 teoretiska lektionspass och 3 förmiddagar med fotboll är jämlikt med min rumskollegas 14 lektionspass i språk.
Jimmy kan inte heller komma och gnälla på 25 uppsatser att rätta när jag sitter med mina 100. ”Ni jobbar heltid båda två”. I teorin kanske. I praktiken jobbar jag mer än så. På en vecka hinner jag i dagsläget med 16 teoretiska lektionspass. Och jämför jag med min rumskollega är det ändå jag som dragit vinstlotten. För jag undervisar inte bara i språk. Vad grejen är med språk? Rättningstiden… Rättar du ett prov i, vi kan säga idrottsteori, då tar ett prov kanske 10 minuter. Rättar du en utredande text i svenska tar det 30. I engelska ännu mer.
Lyft på huvudet och jämför!!! Tycker jag helt plötsligt. Och gör det med andra än dig själv. ”Förra året var min tjänst mycket bättre” Jo, men din nästa tjänst är fortfarande bättre än min! Jämför! Så du har vett att inte sitta och gnälla över din ytte-pytte-tjänst som inte kräver en enda timme förtroendetid hemma, utanför jobbet. Mina 10 äts upp varje vecka om jag snittar mitt läsår. Jimmys gör det inte.
Han har dock vett att inte klaga. Inte till mig i alla fall. Han har i flera år sagt sig ”bara vänta på den dag då denna tjänst fylls ut med mer”. För plats finns det. Fanns det. Nu är det han som är jag. Beroende på vem han jämför med.
Jämför! Och bli ödmjuk.
Detsamma gäller barnens ”mycket-vill-ha-mera” och alla låtar med budskapet ”Aldrig nöjd”. Vem är tacksam för det lilla idag? När det finns någon annan som har ännu mer?! Eller mindre (lektioner…).
Rättvisa är en utopi. Livet är inte rättvist. Kommer aldrig bli. Men istället för att tjura över allt du inte har, se det du har. Var tacksam. Bli ödmjuk. ”Oj, har du bara 2 jordgubbar, jag har ju 28. Du kan få av mig!” Eller ”Oj, har du 57 uppsatser att rätta, jag har inga, ska jag hjälpa dig på något sätt?”.
Det hade suttit fint det.
Nånstans har man i alla fall kommit om man vet vad man behöver. Jag behöver ingenting mer än det jag redan har. Den som kan vara glad åt lite har mycket att vara glad för.
Vi lever i ett samhälle där du inte kan undgå hur andra har det. Hur de ser ut, vad de gör på dagarna, vad de äter, hur de bor, allt. Om andemeningen i samhället samtidigt är enligt en viss reklam; ”Sluta aldrig jämföra” har vi problem. Får vi problem. Språkligt korrekt framställt; kan vi komma att få problem.
”Jag vill ha det som du, men jag vet att du tänker likadant ibland och vill ha det som jag. [—] Det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver och nånstans har man i alla fall kommit om man vet vad man behöver”.
Han är rätt klok Lars Winnerbäck. För att vilja ha det som någon annan har det krävs det att vi jämför. Är det en positiv strävan? Eller negativ. Är det den strävan som får våra barn och unga att idag må så dåligt? Är det den strävan som gör att 30 personer i veckan, bara i Sverige, väljer att ta sitt liv? Är det den strävan som gör att x antal fler väljer den vägen i den välmående västvärlden till skillnad från u-länderna? För att vi jämför? Och det gör inte de?
Sluta jämför! Tycker jag då.
Tills jag har lite för stora öron på jobbet. Det gnälls och klagas över tjänsterna. Där krävs jämförelse för en bättre arbetsplats. En större förståelse. Mer medmänsklighet. Jag tycker det.
”Vi kan inte jämföra med varandra, tjänsterna är så olika”. Jo tack. Men kom inte och säg att Jimmys heltidstjänst som på en vecka innebär 4 teoretiska lektionspass och 3 förmiddagar med fotboll är jämlikt med min rumskollegas 14 lektionspass i språk.
Jimmy kan inte heller komma och gnälla på 25 uppsatser att rätta när jag sitter med mina 100. ”Ni jobbar heltid båda två”. I teorin kanske. I praktiken jobbar jag mer än så. På en vecka hinner jag i dagsläget med 16 teoretiska lektionspass. Och jämför jag med min rumskollega är det ändå jag som dragit vinstlotten. För jag undervisar inte bara i språk. Vad grejen är med språk? Rättningstiden… Rättar du ett prov i, vi kan säga idrottsteori, då tar ett prov kanske 10 minuter. Rättar du en utredande text i svenska tar det 30. I engelska ännu mer.
Lyft på huvudet och jämför!!! Tycker jag helt plötsligt. Och gör det med andra än dig själv. ”Förra året var min tjänst mycket bättre” Jo, men din nästa tjänst är fortfarande bättre än min! Jämför! Så du har vett att inte sitta och gnälla över din ytte-pytte-tjänst som inte kräver en enda timme förtroendetid hemma, utanför jobbet. Mina 10 äts upp varje vecka om jag snittar mitt läsår. Jimmys gör det inte.
Han har dock vett att inte klaga. Inte till mig i alla fall. Han har i flera år sagt sig ”bara vänta på den dag då denna tjänst fylls ut med mer”. För plats finns det. Fanns det. Nu är det han som är jag. Beroende på vem han jämför med.
Jämför! Och bli ödmjuk.
Detsamma gäller barnens ”mycket-vill-ha-mera” och alla låtar med budskapet ”Aldrig nöjd”. Vem är tacksam för det lilla idag? När det finns någon annan som har ännu mer?! Eller mindre (lektioner…).
Rättvisa är en utopi. Livet är inte rättvist. Kommer aldrig bli. Men istället för att tjura över allt du inte har, se det du har. Var tacksam. Bli ödmjuk. ”Oj, har du bara 2 jordgubbar, jag har ju 28. Du kan få av mig!” Eller ”Oj, har du 57 uppsatser att rätta, jag har inga, ska jag hjälpa dig på något sätt?”.
Det hade suttit fint det.
Nånstans har man i alla fall kommit om man vet vad man behöver. Jag behöver ingenting mer än det jag redan har. Den som kan vara glad åt lite har mycket att vara glad för.
