Det är som det är.
Tyck vad du vill om "situationen Corona". Nu är det såhär. Från imorgon har jag en helt annan arbetssituation än någonsin tidigare. Skolan är stängd. Eleverna får inte komma dit. Men vad är alternativet? Idag var 9 av 25 ur personalen borta. 50 elever av 300 sjuka. Hur bra blir det? Hur bra blir det vi nu ska göra? Distansundervisning? Hur gör man? Hur blir det? Vad är alternativet? Att vissa hänger med, andra inte, vissa lektioner går av stapeln och andra inte. Nu togs ett beslut uppifrån. Och vi får gilla läget.
Uppgivenhet är den genomgående känslan, samtidigt som andra värden visar sig. Tempot i familjen är lägre. ”Kan jag leka med…” ja det kan du. För alla våra aktiviteter är inställda. Kan vi äta tillsammans idag? Ja det kan vi. Av samma anledning. Det är tråkigt att allt som utgör vårt liv är inställt. Ja. Men ”tråkigt” är ett i-landsproblem i läget som är. Människor kämpar för livet. ”Jag kommer inte dö av Corona, varför måste de ställa in….”. Nä. Men andra kan komma att göra det.
Vi har alla ett ansvar. Det är inte läge att vara egoistisk nu. ”Måtte de inte stänga grundskolan”. Nä. Det hoppas inte jag heller att de kommer göra. Av egoistiska skäl. Jag, vi, kommer klättra på väggarna om de gör det. Men det är inte läge att vara egoistisk. Tänk på de som riskerar livet genom att bara existera i samhället just nu. Tänk på de som slår knut på sig själva för att tjänstgöra i en redan överbelastad vård. Det är som det är. Ingen vet någonting om hur framtiden blir. En sak vet jag. Det är inte läge att vara egoistisk.
