Jag skojar bara
Jag skojar bara.
Så oskyldigt. Men som kan få så stora konsekvenser. ”Vargen kommer” dyker direkt upp i mitt huvud. Vad händer när vargen faktiskt dyker upp. Eller, så som det faktiskt är i dagens samhälle, vi tror att vargen dyker upp. Varje gång. Och dödar allt annat än vargen på vägen. Snacka om att en fabel tappat det helt.
Allt ska tas på allvar. Direkt. Klart det ska. Om det är sant. Lite för många ropar lite för högt om den där vargen. Som kanske inte ens finns.
Rättade en utredande text. Fakta kring den mänskliga hjärnan fanns med. Den om att konsekvenstänket är färdigutvecklat någonstans i 25-års-åldern. Ingen för mig ny information, men inte desto mindre skrämmande.
Flera ”Jag skojar bara” har dykt upp idag. Framförallt två. Båda med aktörer utan färdigutvecklat konsekvenstänk.
En elev visar ett skämt med innehåll som skulle kunna få konsekvensen att en lärare blir ”dömd” för kränkande behandling av elev. Togs på allvar. Reaktionen? ”Jag skojar bara, det var ju bara ett skämt”. Hur många ”skämt” har satt dit lärare som inte gjort/sagt/skrivit någonting fel? Hur många liv har slagits i spillror p.g.a. att vargen ska dödas oavsett den finns eller ej.
Ett barn ligger livlöst på studsmattan. ”Hon har slagit ryggen mamma!!!”. Grannen blir indragen. ”Jag tror hon har slagit sig illa”. Rusar ut på tre års långa sekunder. Barnet reser sig. ”Jag skojar bara”. Vad är det att skoja om? Just det, konsekvenstänk… Kom tillbaka när du är 25 och dra något roligare skämt.
Jag vill ta på allvar. Jag vill tro på ärlighet. Jag vill lägga värde i barns och elevers ord. Med risk för min egen varg-jakt. Kanske skapas paranoia. Kanske skapas nya fabler?
Så oskyldigt. Men som kan få så stora konsekvenser. ”Vargen kommer” dyker direkt upp i mitt huvud. Vad händer när vargen faktiskt dyker upp. Eller, så som det faktiskt är i dagens samhälle, vi tror att vargen dyker upp. Varje gång. Och dödar allt annat än vargen på vägen. Snacka om att en fabel tappat det helt.
Allt ska tas på allvar. Direkt. Klart det ska. Om det är sant. Lite för många ropar lite för högt om den där vargen. Som kanske inte ens finns.
Rättade en utredande text. Fakta kring den mänskliga hjärnan fanns med. Den om att konsekvenstänket är färdigutvecklat någonstans i 25-års-åldern. Ingen för mig ny information, men inte desto mindre skrämmande.
Flera ”Jag skojar bara” har dykt upp idag. Framförallt två. Båda med aktörer utan färdigutvecklat konsekvenstänk.
En elev visar ett skämt med innehåll som skulle kunna få konsekvensen att en lärare blir ”dömd” för kränkande behandling av elev. Togs på allvar. Reaktionen? ”Jag skojar bara, det var ju bara ett skämt”. Hur många ”skämt” har satt dit lärare som inte gjort/sagt/skrivit någonting fel? Hur många liv har slagits i spillror p.g.a. att vargen ska dödas oavsett den finns eller ej.
Ett barn ligger livlöst på studsmattan. ”Hon har slagit ryggen mamma!!!”. Grannen blir indragen. ”Jag tror hon har slagit sig illa”. Rusar ut på tre års långa sekunder. Barnet reser sig. ”Jag skojar bara”. Vad är det att skoja om? Just det, konsekvenstänk… Kom tillbaka när du är 25 och dra något roligare skämt.
Jag vill ta på allvar. Jag vill tro på ärlighet. Jag vill lägga värde i barns och elevers ord. Med risk för min egen varg-jakt. Kanske skapas paranoia. Kanske skapas nya fabler?
Kändis?
Kändis?
”Titta mamma, hon är 5 år och kändis” säger nioåringen och visar upp sin mobil. Många tankar genom huvudet. Tänker vi på samma sak när vi hör ordet ”kändis”. Vad innebär det att vara ”kändis” idag mot när jag växte upp. Och varför är det eftersträvansvärt? Är det det?
Jag kan inte tänka på ord på ett ytligt vis. Jag måste analysera. Det bara händer. Så är det. En femåring, som är kändis, via musicaly. ”Jag vill också vara känd, mamma”. Varför då?
Det är en dygd att vara anonym. Att själv välja när/om folk ska uppmärksamma en. KAN man ens vara anonym idag? Och vem ska ”dyrka” alla kändisar om alla är kändisar själva? Vad vill du vara känd för om du vore känd? ”Jag vill ha många likes på musicaly mamma”. Varför då? Vad får den viljan barn att göra idag? Vad är det för drivkraft? Jag har elever som tar 200 selfies och lägger ut på snapchat om dagen. OM DAGEN!!!!???! På hur många olika sätt kan du se ut under en dag? Men framför allt, hur många tycker det är intressant att se en person på 200 sätt, 200 ggr per dag?! Alla ”kändisar” drunknar bland kändisar. Och i bakgrunden står alla vi anonyma och är i minoritet.
Det beror på varför man är känd om ”kändis” är positivt eller negativt för mig. Fast de som är kända p.g.a. något eftersträvansvärt behöver inte vara kända. Det räcker att det de gjort/sagt/påverkat är känt. En medicin för något. En massa mat till en massa folk. En medling mellan folk som är oense. Personen bakom har all rätt i världen att vara kända. Men de är sällan det. De trivs inte lika väl i rampljuset som de som är kända utan anledning. Tycker jag. Men då är min referens förvisso medverkare i idiotprogram som Paradise Hotel och Ex on the beach.
I ett av alla bra avsnitt av Skavlan fanns en spännande blandning ”kändisar” som gäster. En av dem var en fotbollstränare. En annan var en ”okänd” forskare som kommit på en banbrytande idé gällande ett läkemedel för en livshotande sjukdom. Lika kända. Skulle mänskligheten klara sig utan dem? Förmodligen. Vem av dem skulle vi sakna mest, eller förlora mest på att förlora? Inte fotbollstränaren i alla fall. Eller?
Jag må vara mörk i mina tankar. Men när min nioåring, OM min nioåring, blir känd. Då hoppas jag inte det är p.g.a. 200 selfies om dagen. Då hoppas jag det är p.g.a. någonting som faktiskt betyder någonting för henne själv och för andra människor. På riktigt. Utan drivkraften att vara känd.
”Titta mamma, hon är 5 år och kändis” säger nioåringen och visar upp sin mobil. Många tankar genom huvudet. Tänker vi på samma sak när vi hör ordet ”kändis”. Vad innebär det att vara ”kändis” idag mot när jag växte upp. Och varför är det eftersträvansvärt? Är det det?
Jag kan inte tänka på ord på ett ytligt vis. Jag måste analysera. Det bara händer. Så är det. En femåring, som är kändis, via musicaly. ”Jag vill också vara känd, mamma”. Varför då?
Det är en dygd att vara anonym. Att själv välja när/om folk ska uppmärksamma en. KAN man ens vara anonym idag? Och vem ska ”dyrka” alla kändisar om alla är kändisar själva? Vad vill du vara känd för om du vore känd? ”Jag vill ha många likes på musicaly mamma”. Varför då? Vad får den viljan barn att göra idag? Vad är det för drivkraft? Jag har elever som tar 200 selfies och lägger ut på snapchat om dagen. OM DAGEN!!!!???! På hur många olika sätt kan du se ut under en dag? Men framför allt, hur många tycker det är intressant att se en person på 200 sätt, 200 ggr per dag?! Alla ”kändisar” drunknar bland kändisar. Och i bakgrunden står alla vi anonyma och är i minoritet.
Det beror på varför man är känd om ”kändis” är positivt eller negativt för mig. Fast de som är kända p.g.a. något eftersträvansvärt behöver inte vara kända. Det räcker att det de gjort/sagt/påverkat är känt. En medicin för något. En massa mat till en massa folk. En medling mellan folk som är oense. Personen bakom har all rätt i världen att vara kända. Men de är sällan det. De trivs inte lika väl i rampljuset som de som är kända utan anledning. Tycker jag. Men då är min referens förvisso medverkare i idiotprogram som Paradise Hotel och Ex on the beach.
I ett av alla bra avsnitt av Skavlan fanns en spännande blandning ”kändisar” som gäster. En av dem var en fotbollstränare. En annan var en ”okänd” forskare som kommit på en banbrytande idé gällande ett läkemedel för en livshotande sjukdom. Lika kända. Skulle mänskligheten klara sig utan dem? Förmodligen. Vem av dem skulle vi sakna mest, eller förlora mest på att förlora? Inte fotbollstränaren i alla fall. Eller?
Jag må vara mörk i mina tankar. Men när min nioåring, OM min nioåring, blir känd. Då hoppas jag inte det är p.g.a. 200 selfies om dagen. Då hoppas jag det är p.g.a. någonting som faktiskt betyder någonting för henne själv och för andra människor. På riktigt. Utan drivkraften att vara känd.
Liten eller stor?
Ingen är väl egentligen varken liten eller stor förrän du jämför den med någon annan. ”Jag är så liten på jorden” måste väl betyda att det finns någon/något som är större? Vad säger att jag är liten om det inte finns något i jämförelse som är stort?
Eller är jag stor?
Det finns ju de som påstår att jag är det. Stor. Som, när jag säger ”Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor”, skrattar och säger att jag är just ”stor”.
Ju äldre jag blir, ju fler människor jag får äran att ta del av som är betydligt ”större” än jag, desto mer ödmjuk inför ålder blir jag. Jag inser att ingen anser sig vara mycket äldre än typ 25. Förutom min 92-åriga mormor som påstår sig inte känna sig ”en dag äldre än 75”. Men förutom henne. Min mentor på gymnasiet påstod sig ha stannat vid 23. Själv påstår jag mig vara 22 när elever frågar. Jag känner mig inte äldre. Vet knappt hur gammal jag är. Dock med en gammal själ. Ett inre som varit med. Länge. En ödmjukhet inför livet som både ger och tar. Tär.
Ibland är jag liten. Eller rättare sagt, ibland kan jag identifiera mig med de små. De små som ”inte har någonting att göra”. De som har långtråkigt. Det är viktigt att ha tråkigt ibland, så man vet när man har roligt. Det är jag och Alfons. För första gången på åratal hade jag långtråkigt igår. Alla barn råkade ha någonting att göra. Samtidigt. Jimmy var inte hemma. Jag hade helt plötsligt ”ingenting att göra”. Långtråkigt. Hur gör man då?
Insåg att jag visst hade saker att göra. Rensa saker, städa ställen, jobba…. Att ha långtråkigt handlar inte om att inte ha något att göra. Det handlar om att inte ha lust att göra någonting. Som stor måste jag ha lust till saker oavsett jag vill eller inte. Som liten kan man vila i att inte ha någonting att göra. I långtråkigheten möts vi. Liten och stor. Först då blir vi just små och stora. I jämförelsen med varandra.
Eller är jag stor?
Det finns ju de som påstår att jag är det. Stor. Som, när jag säger ”Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor”, skrattar och säger att jag är just ”stor”.
Ju äldre jag blir, ju fler människor jag får äran att ta del av som är betydligt ”större” än jag, desto mer ödmjuk inför ålder blir jag. Jag inser att ingen anser sig vara mycket äldre än typ 25. Förutom min 92-åriga mormor som påstår sig inte känna sig ”en dag äldre än 75”. Men förutom henne. Min mentor på gymnasiet påstod sig ha stannat vid 23. Själv påstår jag mig vara 22 när elever frågar. Jag känner mig inte äldre. Vet knappt hur gammal jag är. Dock med en gammal själ. Ett inre som varit med. Länge. En ödmjukhet inför livet som både ger och tar. Tär.
Ibland är jag liten. Eller rättare sagt, ibland kan jag identifiera mig med de små. De små som ”inte har någonting att göra”. De som har långtråkigt. Det är viktigt att ha tråkigt ibland, så man vet när man har roligt. Det är jag och Alfons. För första gången på åratal hade jag långtråkigt igår. Alla barn råkade ha någonting att göra. Samtidigt. Jimmy var inte hemma. Jag hade helt plötsligt ”ingenting att göra”. Långtråkigt. Hur gör man då?
Insåg att jag visst hade saker att göra. Rensa saker, städa ställen, jobba…. Att ha långtråkigt handlar inte om att inte ha något att göra. Det handlar om att inte ha lust att göra någonting. Som stor måste jag ha lust till saker oavsett jag vill eller inte. Som liten kan man vila i att inte ha någonting att göra. I långtråkigheten möts vi. Liten och stor. Först då blir vi just små och stora. I jämförelsen med varandra.
Så pratar du med vuxna
Fler artiklar enligt rubriken tycker jag borde publiceras dagar som dessa. ”Så pratar du med dina barn om terror” florerar överallt. Enligt den och den och den organisationen. Säg detta, visa det här men absolut inte det är, o.s.v. Som förälder själv har jag inte upplevt det som något problem att prata med mina barn om det som hänt i Stockholm. Utifrån deras perspektiv; ”Varför kan vi inte se på Let´s dance mamma”. Okej, vi tar det den vägen. Det är lite annat på tv nu. Vad vet de redan? Vad har de snappat upp? Vad undrar de. För min del känns det som sunt förnuft vad och hur jag säger till mina barn.
Värre är det med vuxna.
Vuxna pratar inte, de frågar inte. De tycker sig redan veta. ”Vad var det jag sa”. De lägger på Facebook; ”Stäng gränserna”. Eller ”Nu måste väl Sverige fatta och göra något”.
SUCK!
Ja! Vi stänger gränserna! DET löser nog allt. Eller, Sverige. Sverige måste fatta. Vem är Sverige? Jo, det är du och jag! Vad är det vi ska göra?!!?? Sluta odla rädslan! Sluta hata!
Sverige har visat sig från en finare sida utanför Facebook. Blommor. Hjälpsamhet. Hopp. Mitt i det ofattbara.
Möjligt att även jag blir en pk-tönt som inte ”vågar tycka det alla egentligen tycker”. Men det är mer än jag vet i så fall. Fokusera på ljuset. Hoppet. Blommorna. Besegra det onda med det goda, som det sekulariserade Sverige till trots, talar mer än väl.
Så pratar du med vuxna. Pratar vi in hopp, hjälpsamhet och en tro på människan i de vuxna, får barnen det automatiskt.
Och sluta döm ut religion som roten till ALLT ont i ena sekund för att i nästa sekund skrika ut ”Pray for Stockholm” i nästa.
Värre är det med vuxna.
Vuxna pratar inte, de frågar inte. De tycker sig redan veta. ”Vad var det jag sa”. De lägger på Facebook; ”Stäng gränserna”. Eller ”Nu måste väl Sverige fatta och göra något”.
SUCK!
Ja! Vi stänger gränserna! DET löser nog allt. Eller, Sverige. Sverige måste fatta. Vem är Sverige? Jo, det är du och jag! Vad är det vi ska göra?!!?? Sluta odla rädslan! Sluta hata!
Sverige har visat sig från en finare sida utanför Facebook. Blommor. Hjälpsamhet. Hopp. Mitt i det ofattbara.
Möjligt att även jag blir en pk-tönt som inte ”vågar tycka det alla egentligen tycker”. Men det är mer än jag vet i så fall. Fokusera på ljuset. Hoppet. Blommorna. Besegra det onda med det goda, som det sekulariserade Sverige till trots, talar mer än väl.
Så pratar du med vuxna. Pratar vi in hopp, hjälpsamhet och en tro på människan i de vuxna, får barnen det automatiskt.
Och sluta döm ut religion som roten till ALLT ont i ena sekund för att i nästa sekund skrika ut ”Pray for Stockholm” i nästa.
En helt vanlig måndag.
Klockan ringer 06:00. Bara för att jag, när klockan ställdes, tänkte få lite tid för mig själv. Den tanken sov lika hårt som resten av mig. Snooze. I 30 minuter. Flyger upp, snabbt på toa, fixa frukost, bära ner tre barn för trappan. Bra för benen. Springer upp och ner för trappan utan last för att hämta kläder, borstar, rätt kläder, o.s.v. Frukostmat till skolbarn och föräldrar.
Maken lämnar hemmet. Nationella prov idag.
Packar makens frukt, min frukt, smoothies till oss båda, matlåda till mig….
Ordnar frisyrer på 2 av 3 barn. Flätor ska det vara idag. Många. Tänder ska borstas. Just det, de ska ha med hårdkokta ägg idag. Fixar vi. ”Vilken frukt vill ni ha med idag?” Gurkstavar ja…. Är det en frukt? Nä. Okej…. skära gurkstavar, paketera ägg, skriva i kontaktböcker ang. hämtningstid som kommer bli senare än vanligt p.g.a. nationella prov. Packa gympapåsar till gympan som börjar samtidigt som vi hämtar på förskolan i princip. Banan där jajjemän. Är DET en frukt? Nä…. ett bär va?! Borsta mina egna tänder, packa ner sminket, hinns inte med. Har jag kammat mig? Förmodligen inte. Har nog en kam på jobbet. In med barn i bil.
Lämna ett barn, ett till, och det sista. Pust. Jobb ett färdigt. Dags att åka till jobbet.
In med mat och frukt och smoothies där de ska vara. In på mitt rum. Kamma igenom håret, på med lite mascara. Dags att jobba.
Besvarar frågor med politisk korrekthet dagen lång. Elever ger och elever tar energi. Internet tar energi. Hamnar efter i planeringen p.g.a. att det ligger nere. Tar en kopp kaffe. Internet igång. På´t igen. Lektion, lektion, lektion, lektion. Där emellan rättning, planering, rättning igen. Är de abrahamitiska religionerna mest lika eller olika egentligen? Död i huvudet, trött i kroppen, magen krampar. Endometrios lever livet av stress. En lektion kvar. Konflikter. I innehållet. Föreläsning. Dagens jobb slut.
Kollar larmet hemma. Inte avlarmat. Slutsats - Moa, som fick välja om hon ville gå hem själv eller inte, är kvar på fritids. Skönt. Då sparar jag några minuter genom att slippa köra hem och hämta henne. Hämtar Molly på fritids, Moa har gått hem. Till en kompis. Okej… Får ett sms av maken ”Moa har följt med en kompis”. Jo….
Hämtar Oliver. Bokar lek-dejt till imorgon, hämtar Moa hos kompis, kör Oliver till gympan. Vårskorna till barnen har både krympt och slitits sönder sedan förra säsongen. Ner till Eurostop med döttrarna. Välj vad ni vill ha. Bra. Done. 3 för 2. ”Vi är hungriga”. Mmm… pappas matvecka. Vet inte när och vad vi ska äta. Tar något enkelt. Kollar av med grannen med samåkning inför nästa gympa. Make hem. Make hämtar Oliver och lämnar Molly med granne på gympa.
MIN STUND. Lägger 30 min. på löpning. Och styrka i sol på altan. MIN STUND.
Matdags. En bomb har exploderat i köket. Make åker på fotboll. Jag kastar in en 60-tvätt i maskinen och mig själv i duschen. Molly kommer hem med grannen. Tack.
Annan innebandymamma med dotter kommer. Planering. Effektivt och trevligt. Trötta barn. Trött mamma. Fotbollstränande make. Borsta tänder på 3. Välja morgondagskläder åt 3. Bära 3 barn UPP för trappan. Bra för benen. Bädda ner, stoppa om, pussa gonatt.
Klockan är 21. Dags att jobba. Rätta. Kan en jude leva ut sin religion i dagens sekulariserade Sverige egentligen? Och kommer det svenska språket dö ut p.g.a. engelskans framfart? Och enligt vilken teori ska du kommunicera hur för att lösa en konflikt. Ska göra smoothies till imorgon. Med avocado. Är det en frukt?
Skit också. Glömt göra tjejernas läxor….
Maken lämnar hemmet. Nationella prov idag.
Packar makens frukt, min frukt, smoothies till oss båda, matlåda till mig….
Ordnar frisyrer på 2 av 3 barn. Flätor ska det vara idag. Många. Tänder ska borstas. Just det, de ska ha med hårdkokta ägg idag. Fixar vi. ”Vilken frukt vill ni ha med idag?” Gurkstavar ja…. Är det en frukt? Nä. Okej…. skära gurkstavar, paketera ägg, skriva i kontaktböcker ang. hämtningstid som kommer bli senare än vanligt p.g.a. nationella prov. Packa gympapåsar till gympan som börjar samtidigt som vi hämtar på förskolan i princip. Banan där jajjemän. Är DET en frukt? Nä…. ett bär va?! Borsta mina egna tänder, packa ner sminket, hinns inte med. Har jag kammat mig? Förmodligen inte. Har nog en kam på jobbet. In med barn i bil.
Lämna ett barn, ett till, och det sista. Pust. Jobb ett färdigt. Dags att åka till jobbet.
In med mat och frukt och smoothies där de ska vara. In på mitt rum. Kamma igenom håret, på med lite mascara. Dags att jobba.
Besvarar frågor med politisk korrekthet dagen lång. Elever ger och elever tar energi. Internet tar energi. Hamnar efter i planeringen p.g.a. att det ligger nere. Tar en kopp kaffe. Internet igång. På´t igen. Lektion, lektion, lektion, lektion. Där emellan rättning, planering, rättning igen. Är de abrahamitiska religionerna mest lika eller olika egentligen? Död i huvudet, trött i kroppen, magen krampar. Endometrios lever livet av stress. En lektion kvar. Konflikter. I innehållet. Föreläsning. Dagens jobb slut.
Kollar larmet hemma. Inte avlarmat. Slutsats - Moa, som fick välja om hon ville gå hem själv eller inte, är kvar på fritids. Skönt. Då sparar jag några minuter genom att slippa köra hem och hämta henne. Hämtar Molly på fritids, Moa har gått hem. Till en kompis. Okej… Får ett sms av maken ”Moa har följt med en kompis”. Jo….
Hämtar Oliver. Bokar lek-dejt till imorgon, hämtar Moa hos kompis, kör Oliver till gympan. Vårskorna till barnen har både krympt och slitits sönder sedan förra säsongen. Ner till Eurostop med döttrarna. Välj vad ni vill ha. Bra. Done. 3 för 2. ”Vi är hungriga”. Mmm… pappas matvecka. Vet inte när och vad vi ska äta. Tar något enkelt. Kollar av med grannen med samåkning inför nästa gympa. Make hem. Make hämtar Oliver och lämnar Molly med granne på gympa.
MIN STUND. Lägger 30 min. på löpning. Och styrka i sol på altan. MIN STUND.
Matdags. En bomb har exploderat i köket. Make åker på fotboll. Jag kastar in en 60-tvätt i maskinen och mig själv i duschen. Molly kommer hem med grannen. Tack.
Annan innebandymamma med dotter kommer. Planering. Effektivt och trevligt. Trötta barn. Trött mamma. Fotbollstränande make. Borsta tänder på 3. Välja morgondagskläder åt 3. Bära 3 barn UPP för trappan. Bra för benen. Bädda ner, stoppa om, pussa gonatt.
Klockan är 21. Dags att jobba. Rätta. Kan en jude leva ut sin religion i dagens sekulariserade Sverige egentligen? Och kommer det svenska språket dö ut p.g.a. engelskans framfart? Och enligt vilken teori ska du kommunicera hur för att lösa en konflikt. Ska göra smoothies till imorgon. Med avocado. Är det en frukt?
Skit också. Glömt göra tjejernas läxor….
