Liten eller stor?
Ingen är väl egentligen varken liten eller stor förrän du jämför den med någon annan. ”Jag är så liten på jorden” måste väl betyda att det finns någon/något som är större? Vad säger att jag är liten om det inte finns något i jämförelse som är stort?
Eller är jag stor?
Det finns ju de som påstår att jag är det. Stor. Som, när jag säger ”Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor”, skrattar och säger att jag är just ”stor”.
Ju äldre jag blir, ju fler människor jag får äran att ta del av som är betydligt ”större” än jag, desto mer ödmjuk inför ålder blir jag. Jag inser att ingen anser sig vara mycket äldre än typ 25. Förutom min 92-åriga mormor som påstår sig inte känna sig ”en dag äldre än 75”. Men förutom henne. Min mentor på gymnasiet påstod sig ha stannat vid 23. Själv påstår jag mig vara 22 när elever frågar. Jag känner mig inte äldre. Vet knappt hur gammal jag är. Dock med en gammal själ. Ett inre som varit med. Länge. En ödmjukhet inför livet som både ger och tar. Tär.
Ibland är jag liten. Eller rättare sagt, ibland kan jag identifiera mig med de små. De små som ”inte har någonting att göra”. De som har långtråkigt. Det är viktigt att ha tråkigt ibland, så man vet när man har roligt. Det är jag och Alfons. För första gången på åratal hade jag långtråkigt igår. Alla barn råkade ha någonting att göra. Samtidigt. Jimmy var inte hemma. Jag hade helt plötsligt ”ingenting att göra”. Långtråkigt. Hur gör man då?
Insåg att jag visst hade saker att göra. Rensa saker, städa ställen, jobba…. Att ha långtråkigt handlar inte om att inte ha något att göra. Det handlar om att inte ha lust att göra någonting. Som stor måste jag ha lust till saker oavsett jag vill eller inte. Som liten kan man vila i att inte ha någonting att göra. I långtråkigheten möts vi. Liten och stor. Först då blir vi just små och stora. I jämförelsen med varandra.
Eller är jag stor?
Det finns ju de som påstår att jag är det. Stor. Som, när jag säger ”Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor”, skrattar och säger att jag är just ”stor”.
Ju äldre jag blir, ju fler människor jag får äran att ta del av som är betydligt ”större” än jag, desto mer ödmjuk inför ålder blir jag. Jag inser att ingen anser sig vara mycket äldre än typ 25. Förutom min 92-åriga mormor som påstår sig inte känna sig ”en dag äldre än 75”. Men förutom henne. Min mentor på gymnasiet påstod sig ha stannat vid 23. Själv påstår jag mig vara 22 när elever frågar. Jag känner mig inte äldre. Vet knappt hur gammal jag är. Dock med en gammal själ. Ett inre som varit med. Länge. En ödmjukhet inför livet som både ger och tar. Tär.
Ibland är jag liten. Eller rättare sagt, ibland kan jag identifiera mig med de små. De små som ”inte har någonting att göra”. De som har långtråkigt. Det är viktigt att ha tråkigt ibland, så man vet när man har roligt. Det är jag och Alfons. För första gången på åratal hade jag långtråkigt igår. Alla barn råkade ha någonting att göra. Samtidigt. Jimmy var inte hemma. Jag hade helt plötsligt ”ingenting att göra”. Långtråkigt. Hur gör man då?
Insåg att jag visst hade saker att göra. Rensa saker, städa ställen, jobba…. Att ha långtråkigt handlar inte om att inte ha något att göra. Det handlar om att inte ha lust att göra någonting. Som stor måste jag ha lust till saker oavsett jag vill eller inte. Som liten kan man vila i att inte ha någonting att göra. I långtråkigheten möts vi. Liten och stor. Först då blir vi just små och stora. I jämförelsen med varandra.
Så pratar du med vuxna
Fler artiklar enligt rubriken tycker jag borde publiceras dagar som dessa. ”Så pratar du med dina barn om terror” florerar överallt. Enligt den och den och den organisationen. Säg detta, visa det här men absolut inte det är, o.s.v. Som förälder själv har jag inte upplevt det som något problem att prata med mina barn om det som hänt i Stockholm. Utifrån deras perspektiv; ”Varför kan vi inte se på Let´s dance mamma”. Okej, vi tar det den vägen. Det är lite annat på tv nu. Vad vet de redan? Vad har de snappat upp? Vad undrar de. För min del känns det som sunt förnuft vad och hur jag säger till mina barn.
Värre är det med vuxna.
Vuxna pratar inte, de frågar inte. De tycker sig redan veta. ”Vad var det jag sa”. De lägger på Facebook; ”Stäng gränserna”. Eller ”Nu måste väl Sverige fatta och göra något”.
SUCK!
Ja! Vi stänger gränserna! DET löser nog allt. Eller, Sverige. Sverige måste fatta. Vem är Sverige? Jo, det är du och jag! Vad är det vi ska göra?!!?? Sluta odla rädslan! Sluta hata!
Sverige har visat sig från en finare sida utanför Facebook. Blommor. Hjälpsamhet. Hopp. Mitt i det ofattbara.
Möjligt att även jag blir en pk-tönt som inte ”vågar tycka det alla egentligen tycker”. Men det är mer än jag vet i så fall. Fokusera på ljuset. Hoppet. Blommorna. Besegra det onda med det goda, som det sekulariserade Sverige till trots, talar mer än väl.
Så pratar du med vuxna. Pratar vi in hopp, hjälpsamhet och en tro på människan i de vuxna, får barnen det automatiskt.
Och sluta döm ut religion som roten till ALLT ont i ena sekund för att i nästa sekund skrika ut ”Pray for Stockholm” i nästa.
Värre är det med vuxna.
Vuxna pratar inte, de frågar inte. De tycker sig redan veta. ”Vad var det jag sa”. De lägger på Facebook; ”Stäng gränserna”. Eller ”Nu måste väl Sverige fatta och göra något”.
SUCK!
Ja! Vi stänger gränserna! DET löser nog allt. Eller, Sverige. Sverige måste fatta. Vem är Sverige? Jo, det är du och jag! Vad är det vi ska göra?!!?? Sluta odla rädslan! Sluta hata!
Sverige har visat sig från en finare sida utanför Facebook. Blommor. Hjälpsamhet. Hopp. Mitt i det ofattbara.
Möjligt att även jag blir en pk-tönt som inte ”vågar tycka det alla egentligen tycker”. Men det är mer än jag vet i så fall. Fokusera på ljuset. Hoppet. Blommorna. Besegra det onda med det goda, som det sekulariserade Sverige till trots, talar mer än väl.
Så pratar du med vuxna. Pratar vi in hopp, hjälpsamhet och en tro på människan i de vuxna, får barnen det automatiskt.
Och sluta döm ut religion som roten till ALLT ont i ena sekund för att i nästa sekund skrika ut ”Pray for Stockholm” i nästa.
En helt vanlig måndag.
Klockan ringer 06:00. Bara för att jag, när klockan ställdes, tänkte få lite tid för mig själv. Den tanken sov lika hårt som resten av mig. Snooze. I 30 minuter. Flyger upp, snabbt på toa, fixa frukost, bära ner tre barn för trappan. Bra för benen. Springer upp och ner för trappan utan last för att hämta kläder, borstar, rätt kläder, o.s.v. Frukostmat till skolbarn och föräldrar.
Maken lämnar hemmet. Nationella prov idag.
Packar makens frukt, min frukt, smoothies till oss båda, matlåda till mig….
Ordnar frisyrer på 2 av 3 barn. Flätor ska det vara idag. Många. Tänder ska borstas. Just det, de ska ha med hårdkokta ägg idag. Fixar vi. ”Vilken frukt vill ni ha med idag?” Gurkstavar ja…. Är det en frukt? Nä. Okej…. skära gurkstavar, paketera ägg, skriva i kontaktböcker ang. hämtningstid som kommer bli senare än vanligt p.g.a. nationella prov. Packa gympapåsar till gympan som börjar samtidigt som vi hämtar på förskolan i princip. Banan där jajjemän. Är DET en frukt? Nä…. ett bär va?! Borsta mina egna tänder, packa ner sminket, hinns inte med. Har jag kammat mig? Förmodligen inte. Har nog en kam på jobbet. In med barn i bil.
Lämna ett barn, ett till, och det sista. Pust. Jobb ett färdigt. Dags att åka till jobbet.
In med mat och frukt och smoothies där de ska vara. In på mitt rum. Kamma igenom håret, på med lite mascara. Dags att jobba.
Besvarar frågor med politisk korrekthet dagen lång. Elever ger och elever tar energi. Internet tar energi. Hamnar efter i planeringen p.g.a. att det ligger nere. Tar en kopp kaffe. Internet igång. På´t igen. Lektion, lektion, lektion, lektion. Där emellan rättning, planering, rättning igen. Är de abrahamitiska religionerna mest lika eller olika egentligen? Död i huvudet, trött i kroppen, magen krampar. Endometrios lever livet av stress. En lektion kvar. Konflikter. I innehållet. Föreläsning. Dagens jobb slut.
Kollar larmet hemma. Inte avlarmat. Slutsats - Moa, som fick välja om hon ville gå hem själv eller inte, är kvar på fritids. Skönt. Då sparar jag några minuter genom att slippa köra hem och hämta henne. Hämtar Molly på fritids, Moa har gått hem. Till en kompis. Okej… Får ett sms av maken ”Moa har följt med en kompis”. Jo….
Hämtar Oliver. Bokar lek-dejt till imorgon, hämtar Moa hos kompis, kör Oliver till gympan. Vårskorna till barnen har både krympt och slitits sönder sedan förra säsongen. Ner till Eurostop med döttrarna. Välj vad ni vill ha. Bra. Done. 3 för 2. ”Vi är hungriga”. Mmm… pappas matvecka. Vet inte när och vad vi ska äta. Tar något enkelt. Kollar av med grannen med samåkning inför nästa gympa. Make hem. Make hämtar Oliver och lämnar Molly med granne på gympa.
MIN STUND. Lägger 30 min. på löpning. Och styrka i sol på altan. MIN STUND.
Matdags. En bomb har exploderat i köket. Make åker på fotboll. Jag kastar in en 60-tvätt i maskinen och mig själv i duschen. Molly kommer hem med grannen. Tack.
Annan innebandymamma med dotter kommer. Planering. Effektivt och trevligt. Trötta barn. Trött mamma. Fotbollstränande make. Borsta tänder på 3. Välja morgondagskläder åt 3. Bära 3 barn UPP för trappan. Bra för benen. Bädda ner, stoppa om, pussa gonatt.
Klockan är 21. Dags att jobba. Rätta. Kan en jude leva ut sin religion i dagens sekulariserade Sverige egentligen? Och kommer det svenska språket dö ut p.g.a. engelskans framfart? Och enligt vilken teori ska du kommunicera hur för att lösa en konflikt. Ska göra smoothies till imorgon. Med avocado. Är det en frukt?
Skit också. Glömt göra tjejernas läxor….
Maken lämnar hemmet. Nationella prov idag.
Packar makens frukt, min frukt, smoothies till oss båda, matlåda till mig….
Ordnar frisyrer på 2 av 3 barn. Flätor ska det vara idag. Många. Tänder ska borstas. Just det, de ska ha med hårdkokta ägg idag. Fixar vi. ”Vilken frukt vill ni ha med idag?” Gurkstavar ja…. Är det en frukt? Nä. Okej…. skära gurkstavar, paketera ägg, skriva i kontaktböcker ang. hämtningstid som kommer bli senare än vanligt p.g.a. nationella prov. Packa gympapåsar till gympan som börjar samtidigt som vi hämtar på förskolan i princip. Banan där jajjemän. Är DET en frukt? Nä…. ett bär va?! Borsta mina egna tänder, packa ner sminket, hinns inte med. Har jag kammat mig? Förmodligen inte. Har nog en kam på jobbet. In med barn i bil.
Lämna ett barn, ett till, och det sista. Pust. Jobb ett färdigt. Dags att åka till jobbet.
In med mat och frukt och smoothies där de ska vara. In på mitt rum. Kamma igenom håret, på med lite mascara. Dags att jobba.
Besvarar frågor med politisk korrekthet dagen lång. Elever ger och elever tar energi. Internet tar energi. Hamnar efter i planeringen p.g.a. att det ligger nere. Tar en kopp kaffe. Internet igång. På´t igen. Lektion, lektion, lektion, lektion. Där emellan rättning, planering, rättning igen. Är de abrahamitiska religionerna mest lika eller olika egentligen? Död i huvudet, trött i kroppen, magen krampar. Endometrios lever livet av stress. En lektion kvar. Konflikter. I innehållet. Föreläsning. Dagens jobb slut.
Kollar larmet hemma. Inte avlarmat. Slutsats - Moa, som fick välja om hon ville gå hem själv eller inte, är kvar på fritids. Skönt. Då sparar jag några minuter genom att slippa köra hem och hämta henne. Hämtar Molly på fritids, Moa har gått hem. Till en kompis. Okej… Får ett sms av maken ”Moa har följt med en kompis”. Jo….
Hämtar Oliver. Bokar lek-dejt till imorgon, hämtar Moa hos kompis, kör Oliver till gympan. Vårskorna till barnen har både krympt och slitits sönder sedan förra säsongen. Ner till Eurostop med döttrarna. Välj vad ni vill ha. Bra. Done. 3 för 2. ”Vi är hungriga”. Mmm… pappas matvecka. Vet inte när och vad vi ska äta. Tar något enkelt. Kollar av med grannen med samåkning inför nästa gympa. Make hem. Make hämtar Oliver och lämnar Molly med granne på gympa.
MIN STUND. Lägger 30 min. på löpning. Och styrka i sol på altan. MIN STUND.
Matdags. En bomb har exploderat i köket. Make åker på fotboll. Jag kastar in en 60-tvätt i maskinen och mig själv i duschen. Molly kommer hem med grannen. Tack.
Annan innebandymamma med dotter kommer. Planering. Effektivt och trevligt. Trötta barn. Trött mamma. Fotbollstränande make. Borsta tänder på 3. Välja morgondagskläder åt 3. Bära 3 barn UPP för trappan. Bra för benen. Bädda ner, stoppa om, pussa gonatt.
Klockan är 21. Dags att jobba. Rätta. Kan en jude leva ut sin religion i dagens sekulariserade Sverige egentligen? Och kommer det svenska språket dö ut p.g.a. engelskans framfart? Och enligt vilken teori ska du kommunicera hur för att lösa en konflikt. Ska göra smoothies till imorgon. Med avocado. Är det en frukt?
Skit också. Glömt göra tjejernas läxor….
Ur led...
...är tiden skrev Shakespeare. Vad hade han skrivit idag? Ur led är vädret. 10 plusgrader när första ljusstaken åker upp i fönstret. 20 grader varmare än normalt på Arktis. Med en framtida konsekvens av 7 meter höjning av havsytan. Ur led är vädret. Människor som inte "tror på" klimatforskningens resultat och prognoser. Eller människor som lägger miljoner kronor på julklappar samtidigt som det dör 1 barn under 5 år var 5e sekund p.g.a bl.a. svält. Ur led är människan.
Snacka om A-land!
Jag må vara skadad av min omgivning, kriterier hit och dit, betyg på allt. Men idag togs det hela till en ny nivå. Det blev 4 km. För att det är skönt efteråt. För att denna etapp snart är slut. För att jag behövde några minuter för mig själv. Då slog det mig. Snacka om nyanserat land vi bor i! Hur många skepnader har jag inte upplevt mina varv runt Fyllinge? Naturen har visats upp ur många olika perspektiv. Nyanserat. På A-nivå. Jag älskar det! Mörkret, löven och det iskalla regnet till trots.
Och på tal om att det slog mig. Är det lika illa att bli slagen av insikter som att bli slagen fysiskt? Vem ska en i så fall anmäla...?
Och på tal om att det slog mig. Är det lika illa att bli slagen av insikter som att bli slagen fysiskt? Vem ska en i så fall anmäla...?
Att krascha
En liten tanke som slog mig. Många tankar slår mig ofta. Små sådana. Hade de varit större hade jag skrivit en bok. Men ingen tanke är tillräckligt stor. För att citera L.W ”Jag är en av alla dom som drabbas då och då av nåt jag vill förklara”. Jag gillar ordvalet. Drabbas av något att förklara. Varför liksom? Istället för att hålla det för sig själv? Gillar att bryta språkliga regler.
I alla fall.
Att krascha accepteras mer och mer. Men inte gällande alla. De människor som har en stor roll gällande att se till att saker och ting fungerar. När de kraschar. Då provocerar det. Jag minns när jag var liten och mamma någon gång var sjuk. Så irriterad jag blev. Hon ska inte vara sjuk, hon ska orka och fixa, ordna och dona. När människor där förväntningar uteblir kraschar provocerar det ingen. Är det därför människor som alltid orkar, fixar, ordnar och donar kraschar hårdare när de väl kraschar? För att det faktum att provokationen finns där är en av bördorna?
Bara en tanke.
I alla fall.
Att krascha accepteras mer och mer. Men inte gällande alla. De människor som har en stor roll gällande att se till att saker och ting fungerar. När de kraschar. Då provocerar det. Jag minns när jag var liten och mamma någon gång var sjuk. Så irriterad jag blev. Hon ska inte vara sjuk, hon ska orka och fixa, ordna och dona. När människor där förväntningar uteblir kraschar provocerar det ingen. Är det därför människor som alltid orkar, fixar, ordnar och donar kraschar hårdare när de väl kraschar? För att det faktum att provokationen finns där är en av bördorna?
Bara en tanke.
Blogga??
Älskar min oförmåga att blogga kontinuerligt. De få gånger jag fått till tänker jag "NU ska jag minsann börja". Denna gång tänker jag inte så. Men jag behöver en ventil någonstans. Kanske finns den här? Vi får väl se....
Om man är sådär duktig, noggrann och alltid gör allting man gör felfritt, då är det ganska skönt att ha några ventiler där man inte gör det. Bloggar t.ex. Och till skillnad från många andra bloggare, bloggar jag i så fall för min egen skull. Varför blogga alls då i och för sig. Ingen aning. Men dock.
Den som lever får se.
Om man är sådär duktig, noggrann och alltid gör allting man gör felfritt, då är det ganska skönt att ha några ventiler där man inte gör det. Bloggar t.ex. Och till skillnad från många andra bloggare, bloggar jag i så fall för min egen skull. Varför blogga alls då i och för sig. Ingen aning. Men dock.
Den som lever får se.
Djupt...
”Det är en världslig sak”. Det finns något att lära av varje barnfilm. Världsliga saker, det vi oroar oss för mest av allt egentligen, det är Karlsson på taket expert på att ignorera. ”Äh! Det är en världslig sak”. När ångmaskinen går sönder eller vad det nu kan vara.
Jag läste i en sådan där snabbundersökning på aftonbladet.se inledningsvis på det nya året att det som svenska folket (nå väl, de som tagit sig tid att klicka i ett svar på undersökningen) mest av allt önskade för 2015 var ”att få vara frisk”. Inte tjäna pengar. Inte resa en massa. Inte skaffa nytt jobb. Och allt vad det nu fanns att välja på. Att få vara frisk. Det är ingen världslig sak. Men det förstår man inte förrän man är sjuk.
Igår gick vår bil sönder. Det är en världslig sak. Oavsett vad det kostar, är det fortfarande en världslig sak. Vi behöver mer perspektiv på livet och allt det rymmer. Jag behöver det!
Vår bil får gå sönder varje dag bara vi får vara friska.
Det är ganska märkligt. Livet. Vi kan skaffa oss i princip allt vi någonsin vill ha, mer eller mindre. Men det som är värt mest av allt, det har vi inte vett att uppskatta. Det tar vi för givet. Goda relationer. Glädje. Hopp.
Fjärde halsflussen på ett halvår. Det är ingen sjukdom värd att klaga över i jämförelse med vad som finns att ”välja på”, men det är tillräckligt för att ge lite perspektiv på tillvaron.
Ju bättre vi har det, desto mer kräsna blir vi. Och det skrämmer mig. De visar en reklam på tv om ett bantningspulver. Man kan gå ner jättemycket i vikt av det och man behöver inte ens röra ut det i vatten. De visar en reklam på tv om ett litet barn som lider av sådan undernäring att barnet förmodligen inte är vid liv den dag då jag ser hen i tv-rutan.
Världen är upp och ner. Bantning är en världslig sak. Det där barnet är det inte.
Jag är elev nu. Jag har alldeles för mycket att göra. Ändå sitter jag här och skriver.
Vilken vardag....?
Här sitter jag och inväntar början av jullovet. Trots allt jag har att göra, är det i alla fall inte platstvång på var det ska göras! Att ligga i mammas soffa i one-piece och rätta är betydligt mycket mer givande och mysigt än att stressa barnen i säng på kvällarna för att hinna rätta lite innan ögonen går i kors. Så ledig eller inte, men jullovet kommer väldigt lägligt!
Idag stirrar jag tomt rakt ut. Av trötthet. Av slut. Slut på allt. Energi. Imorgon ska jag samla ihop mig och ställa om för icke-vardag. Men först, volleybollfinal för våra elever, julavslutning med desamma, release på lärarnas film för eleverna, jultallrik med personalen och sista dagis/fritidshämtningen för i år.....
Idag stirrar jag tomt rakt ut. Av trötthet. Av slut. Slut på allt. Energi. Imorgon ska jag samla ihop mig och ställa om för icke-vardag. Men först, volleybollfinal för våra elever, julavslutning med desamma, release på lärarnas film för eleverna, jultallrik med personalen och sista dagis/fritidshämtningen för i år.....
Skriva!
Det viktigaste är inte att någon läser. Det viktigaste är att jag skriver. Jag mår ju så bra när jag skriver. I ett äldre liv, ett avlägset liv, lärde jag mig att hantera mig själv. Ibland glömmer jag bort det. I ett ännu äldre liv, ännu mer avlägset, men mer nära mig själv som jag är här och nu, sa någon till mig att skriva är det jag borde göra. Sitta i en stuga, alldeles ensam, helt i fred, långt från fastlandet, och göra just det jag mår så bra av. Skriva. Men det gör jag inte. Jag sitter i allt annat än en stuga, alldeles ensam, helt i fred, långt från fastlandet och skriver. Jag är mitt i allt och ingenting. Och hinner jag skriva så är det omdömen på arbeten. Det är inte helt kreativt för mig själv. Det var inte så jag lärde mig i det där avlägsna livet där jag lärde mig hantera mig själv. Jag hade en lista då. Jag gillar listor (no shit!?). Listan, skapad av mig, till för mig, talade om vad jag borde göra för mig själv. För min egen skull och för att jag ska må bra. Förutom skriva hade jag saker där som jag faktiskt gjorde. Förutom skriva spelade jag piano. Inte ”Blinka lilla stjärna” och alla miljoner sånger från ”Frost” av naturliga skäl, utan sådant jag mådde bra av. Sådant som ville komma ut. Förutom skriva åkte jag ner till havet. Och bara stod där. I en tid då ingen frågade efter mig i den bemärkelsen som idag. Tvära kast. Visserligen med 10 år emellan, men i alla fall. Jag har tappat bort den där listan. Jag har tappat bort lite av det jag gör för mig själv. För att jag ska må bra och vara jag. Nu skriver jag. Ibland spelar jag piano. Aldrig är jag vid havet. Tiden har försvunnit. I ett annat liv ska jag bli tidsfilosof. Sitta och filosofera kring tid. Tid är det enda vi har. Det enda som är rättvist för alla. Ingen tid på det nu.
Vad vill jag ha sagt med det här då? Kanske att jag vill bli bättre på att skriva. Och det viktigaste med att jag skriver är inte att någon läser, utan just att jag skriver. På återseende. Hoppas jag. För min skull.
Nu. En stor kopp ingefära-te.
Vad vill jag ha sagt med det här då? Kanske att jag vill bli bättre på att skriva. Och det viktigaste med att jag skriver är inte att någon läser, utan just att jag skriver. På återseende. Hoppas jag. För min skull.
Nu. En stor kopp ingefära-te.
Systertid
Denna vecka är en väldigt intensiv vecka. Om en vecka då det inte händer någonting utöver det vanliga (jobb, dagis) är intensiv, så är denna vecka upphöjd till 1000. Måndagen och tisdagen är som arbetsdagar väldigt tunga och tuffa utan att det behöver hända någonting mer då vi slutar sent båda två båda dagarna. Men denna vecka har det dessutom hänt en massa annat efter jobbet. Trevliga saker och mindre trevliga saker. Som blev trevligt i och för sig. Men som tröttar ut.
I måndags firade vi kär granne och vän som begav sig över 40-sträcket direkt efter jobbet. Tisdagen var en tung dag. Önskvärt vore att dra hela historien här, men det går inte. Det hela handlar i alla fall om ett tungt, viktigt möte i tisdags kväll. Ett möte om något som tyngt sedan i augusti, mer eller mindre. Och alltid när något ska hända kvällstid kommer vi alltid till dilemmat barnvakt.
Jag har skrivit om min stora sorg i livet tidigare. Mitt moment 22. Jag bor inte nära min familj. Jag vill inte flytta till Vaggeryd. Och de vill inte flytta hit. Punkt. Så var det med det. Hade de bott här, hade vi haft ett helt annat liv och en betydligt högre livskvalitet och standard. Men nu gör de inte det. MEN. I tisdags, när vi skulle på viktigt möte. Tungt möte. Då fick vi känna på hur livet hade kunnat vara. Pia kom ner och var barnvakt. Känslan av att sitta på jobbet och inte känna stressen att "Jag måste skynda mig för att hinna till dagis i rätt tid" fanns inte. För helt plötsligt hämtar Pia! Och inte bara för att vi bett henne, egentligen inte alls därför. Utan för att hon kan! Och vill! Fantastisk känsla! Och dessutom sov hon över så att barnen kunde få en helt ledig dag igår. Bara det! Känslan av att någon annan går in i mitt ställe. Någon som älskar ungarna lika mycket som jag. Någon som är med dem för att hon vill. Inte för att vi bestämmer det. Nä. Det är en sorg att inte ha min familj här. Men nu är det så.
Igår efter jobbet blev det hem och vända för att sedan bege mig till Falkenberg och ha en fantastiskt trevlig och rolig kväll med god mat och härliga tjejer. Jättehärligt! Men idag när det här börjar upprepa sig med "hem från jobbet", "in och vända", "iväg igen" börjar det slita lite. Idag styrelsemöte. Betydligt trevligare än vanligt p.g.a. utgången på tisdagens tunga, viktiga möte. Och imorgon, fredag, hem från jobbet, in och vända, och iväg igen. Visserligen på ännu mer trevligheter, men jag kommer njuta av att bara vara hemma lördag och söndag....
I måndags firade vi kär granne och vän som begav sig över 40-sträcket direkt efter jobbet. Tisdagen var en tung dag. Önskvärt vore att dra hela historien här, men det går inte. Det hela handlar i alla fall om ett tungt, viktigt möte i tisdags kväll. Ett möte om något som tyngt sedan i augusti, mer eller mindre. Och alltid när något ska hända kvällstid kommer vi alltid till dilemmat barnvakt.
Jag har skrivit om min stora sorg i livet tidigare. Mitt moment 22. Jag bor inte nära min familj. Jag vill inte flytta till Vaggeryd. Och de vill inte flytta hit. Punkt. Så var det med det. Hade de bott här, hade vi haft ett helt annat liv och en betydligt högre livskvalitet och standard. Men nu gör de inte det. MEN. I tisdags, när vi skulle på viktigt möte. Tungt möte. Då fick vi känna på hur livet hade kunnat vara. Pia kom ner och var barnvakt. Känslan av att sitta på jobbet och inte känna stressen att "Jag måste skynda mig för att hinna till dagis i rätt tid" fanns inte. För helt plötsligt hämtar Pia! Och inte bara för att vi bett henne, egentligen inte alls därför. Utan för att hon kan! Och vill! Fantastisk känsla! Och dessutom sov hon över så att barnen kunde få en helt ledig dag igår. Bara det! Känslan av att någon annan går in i mitt ställe. Någon som älskar ungarna lika mycket som jag. Någon som är med dem för att hon vill. Inte för att vi bestämmer det. Nä. Det är en sorg att inte ha min familj här. Men nu är det så.
Igår efter jobbet blev det hem och vända för att sedan bege mig till Falkenberg och ha en fantastiskt trevlig och rolig kväll med god mat och härliga tjejer. Jättehärligt! Men idag när det här börjar upprepa sig med "hem från jobbet", "in och vända", "iväg igen" börjar det slita lite. Idag styrelsemöte. Betydligt trevligare än vanligt p.g.a. utgången på tisdagens tunga, viktiga möte. Och imorgon, fredag, hem från jobbet, in och vända, och iväg igen. Visserligen på ännu mer trevligheter, men jag kommer njuta av att bara vara hemma lördag och söndag....
Självvalt
Det mesta i livet är självvalt. Jag försöker tänka så när jag nu, 20:30 en måndagskväll, tar fram jobbet för att försöka få lite gjort. Mitt yrke är det bästa tänkbara, men just nu, visar det sin baksida. Det är inte lätt att få något gjort medan barnen är vakna, därför måste jobbet bli gjort så fort barnen somnat. Nu. Eller snart. Moa kämpar fortfarande mot John Blund. Som tur är kan jag sitta bredvid och jobba. Eller ja, jag jobbar ju inte nu... Känslan av att det alltid finns något jag borde göra är baksidan av detta yrke. Men det är en så liten del. Jag älskar mitt jobb. Så jag ska inte klaga. Jag bara konstaterar! För så fort man klagar, då kan man göra något åt det. Och lösningen på det jag klagar över är att byta yrke och det vill jag inte, så var det bra med det. Livet börjar gå mot ljusare tider nu. Hoppas jag. Tror jag. Imorgon vet jag. På återseende då.
Det där valet...
Det är det där valet som är så jobbigt. Eller rättare sagt insikten om det där valet. Det där valet jag har. Jag brukar hylla att jag alltid har ett val. Att du har ett val. Du kan välja att tycka att en dag är jobbig, och vältra dig i hur jooobbig dagen ÄÄÄÄÄR! Eller du kan välja att acceptera att "ja, dagen idag är jobbig, men den blir inte bättre för att jag tycker den är jobbig". Det är mitt val! Och det är jobbigt. Det hade varit så skönt ibland och bara lägga över skulden på någon annan! Sketans Jimmy som är iväg på fotboll denna helg OCKSÅ! Men han hade ju inte åkt om jag inte sagt att det var okej. Så det är ju bara att gilla läget. Acceptera att jag är ensam. Vad ger det att skylla på någon annan? Jag träffar på tok för många vuxna människor som är fånge i "offer-tänket". Det är så synd om dem på grund av alla runt omkring när de inte ser sin egen påverkan på det hela. Och de människorna tar så mycket energi! Jag orkar inte tänka på dem. Än mindre diskutera med dem. Jag tycker mest synd om dem. Men just nu är jag så snubblande nära att höra till dem. Men nej. Jag kan välja att tycka att jag är mest ensam i hela världen och natten kommer bli så besvärlig alldeles ensam och klockan kommer gå baklänges hela dagen imorgon så Jimmy aldrig kommer hem..... Eller. Så myser jag. Barnen sover just nu. Jag får titta på vad jag vill på tv. Eller inte vill titta på (jag gillar inte tv). Jag har kvällen i fred. Jag kan ta in alla ungarna i min säng inatt och mysa. Utan att halva sängen tas upp av en snarkande karl. Men ibland är det bara jobbigt att ha ansvaret över sitt eget mående. Ibland vill jag bara skylla på någon annan!
Long time...
Jag är ingen bloggare och försöker inte vara någon heller. Skriver kanske mest för min egen skull? När jag har något att få ur mig. Som nu. Jag skolar in Oliver för tillfället, och nu är första gången jag lämnar honom ett par timmar utan mig på förskolan. Ingen flinar som han när jag vinkar och säger "hej då" så något dåligt samvete har jag inte. I skrivande stund har jag varit hemma i 20 minuter och halva huset är iordningplockat. Disken är undandiskad och golven är redo för dammsugaren. Effektiviteten är på topp alltså. Men nu, en kopp kaffe och lite blogg.
Vi är i mål! Så känns det idag! Jimmy åkte iväg till sin sista arbetsdag på 2 månader och regnet som öser ner kan inte ta ner känslan av fullkomlig lycka! Bröllopsdag har vi också dessutom! Känslan av lycka kommer sig av ett kämpigt år och inte minst en fullproppad vår! För att sammanfatta helgerna 2013 har vi haft det som följer:
v.1 Bröllop i Småland
v.2 i Åhus
v.3 Jimmy Hallandslaget
v.4 Jag fyllde 30 och hade kalasigheter för familjerna hela helgen
v.5 Jimmy Hallandslaget
v.6 Molly fyllde år och firades hela helgen
v.7 Svärfar fyllde år
v.8 30-årsfestligheter med vänner
v.9 Hemma-helg! (WOW)
v.10 Jimmy Hallandslaget
v.11 Hemma-helg! (WOW)
v.12 Spa-helg i Lysekil
v.13 Påskhelgen med allt vad det innebär med bjudningar hit och dit
v.14 Systerdotter samt svärmor som fyllde år firades på varsina håll
v.15 Köpenhamn med svägerska och syster
v.16 Mamma fyllde 60 och firades i Vaggeryd
v.17 Svåger fyllde år och hade kalas
v.18 Byggde altan
v.19 Bror fyllde 35 och firades med dunder och brak i Helsingborg
v.20 Hemma-helg! (med undantag för besök och barnkalas på dagarna och gäster kvällarna)
v.21 Firade Moa i Vaggeryd samt var på Konfirmation i Vaggeryd
v.22 Möhippa i Åhus lördagen och kalas för Moa söndagen
v.23 Möhippa i Halmstad lördagen och Moa barnkalas på söndagen
v.24 (Alltså nu i helgen), kusingrill här hemma på lördag och Jimmy åker på Elitläger på söndag.
Så när man nu är i "mål" och blickar bakåt känns det som en enorm seger!!! Kusingrillen på lördag ska bli så vansinnigt roligt, och sådana aktiviteter fyller bara på med energi!
Så nu tänker jag fortsätta njuta av denna underbara känsla och ge mig på golven!
Helg!
Ibland är det spontana det som blir bäst. Ibland är det man sett fram mot länge det bästa. Denna helg är hittills en härlig mix av båda delarna! I fredags inleddes helgen med spontan-vin hos goda grannar och istället för att sitta hemma ensam igår med rastlösa barn packade jag in dem i bilen och åkte till bror i Helsingborg. Jimmy hade fotboll och vi njöt av spontandag! Ses man av anledning av kalas hinner man inte umgås på riktigt. Bara vara! Då är fullt fokus på kalas. Men igår var fokus på "här och nu", och då blir det som bäst! "Varför har ni ett kök i vardagsrummet??"
Den spontana dagen avslutades med en för länge sedan planerad tjejfest med Melodifestivalfinal! Mycket trevligt och välbehövligt att få komma hemifrån lite! Ventilera, diskutera och få vara något annat än mamma!
Dagen idag är oplanerad, seg och tummarna sitter alldeles för långt in. Hjärnan kokar över av idéer och funderingar, men när tanke blir handling, det vet jag inte.
Lite för långt, men det är ju så längesen...
Det är dags igen!
Av olika anledningar som vi inte bryr oss om här och nu, har bloggen lite oplanerat legat nere ett tag. Men nu är det sannerligen dags igen! Vårvittringen får hjärnan att vakna till liv, till och med bloggavdelningen! Och jag klättrar snart på väggarna av rastlöshet, hur det nu är möjligt med tre barn hemma. Men hjärnan är rastlös! Jag har en miljon idéer om saker som skulle kunna göras eller verkställas, men sedan inser jag att de där tre bromsklossarna försvårar saker och ting och jag ger upp innan jag börjat. Men att blogga, vilket är en yttepyttepytteliten sak att göra kan faktiskt inte mina guldklimpar hindra mig från att göra (eller kan och kan, klart de kan, men ja….).
Läget nu. Allt rullar på. Jimmy jobbar som en vanlig karl helt plötsligt och kommer hem i vanlig tid helt plötsligt. Mycket märkligt. Vi kan leva något som liknar ”vanligt” liv, vad nu det är. Jag har lika mycket rätt till fritid som han, vilket är mycket märkligt! Detta resulterade idag i en löprunda när den vanliga karlen kom hem i vanlig tid. Allt går ju såklart i ett, så nu när de tre små ljuvliga snart somnat är det hans tur att ge kroppen en omgång, fast på fotbollsplanen.
Moa har lärt sig läsa, åker inlines och har bytt upp sig en storlek på cykel. Molly ritar huvudfotingar och solar på löpande band, och har gett sig på Moas förra cykel med stödhjul när hon inte rasar fram på springcykel. Och Oliver är världens mest nöjda och harmoniska bebis dagtid men som förbytt på natten. Vi får hoppas att den astmamedicin vi fick förra veckan ska råda bot på detta. Utan sömn blir man dum. Och förvirrad. Och mycket, mycket olik sig själv. I alla fall jag. Men med lite sol på det ska det nog bli bra. Övervåningen hos oss ser dock ut som en flyktningförläggning med madrasser överallt eftersom även tjejerna byts ut av någon nattetid och håller den som ”slipper” vara vaken med Oliver i samma vakna tillstånd. ”Hela havet stormar” är visserligen en rolig lek, men inte när det gäller sovplatser. Och inte nattetid. Nog om det. Sova får man väl göra när man dör.
Nu ska det till att bloggas igen i alla fall. Väcka hjärnan, chocka hjärncellerna med annat än två miljoner ”varför-frågor” och logistik hur man enklast och med så lite gnäll som möjligt tar sig från punkt A till punkt B med tre viljor på minst tid…
Två av tre sover. Då intar jag snart soffan och en bok.
Jag vet att det ser underbart ut, och det ÄR det, att få vara föräldraledig och möta våren och allt det där, men snart plankar jag in på lärarrummet på Fyllingeskolan bara för att känna att jag lever och få lite hjärnstimulans!
Två bilder från dagen idag;
Det blir aldrig som man tänkt sig...
Det är väl det som kallas livet. Jag hade tänkt mig en oplanerad dag idag. Efter att tjejerna lämnats på förskolan skulle jag och Oliver tagit en långpromenad, sedan skulle resten av dagen utan flickorna ägnas åt förberedelser inför advent. Framförallt julklappar till julkalendern. Sådant som bäst fixas med när de inte är hemma. Så blev det inte. Igår kväll, typ vid denna tid, då ljusen brann som mest fridfullt, Jimmy satt framför tv:n och jag datorn, hördes det där ljudet som man fruktar denna tid på året. Min fasa!!! Ett barn som kräks. Molly. Det var den kvällen. Och natten tänkte jag. Och dagen idag. Och helgen. Nu får vi det hela familjen. Av någon anledning tänker jag att tänker man sig det värsta kan det bara bli bättre. Visserligen blev det "bara" en gång för Mollys del. Dusch av nämnda barn, ommöblering av barn i övriga rum medan ovanvåningen sanerades. Tvätt, tvätt och tvätt. Och omplanering av dagen idag. För oavsett om detta var magsjuka eller inte kan jag INTE skicka varken henne eller Moa till förskolan idag tänkte jag. Därav 3 barn hemma idag och inte mycket gjort. Jimmy fick också stanna hemma. Smittbärare som han var/är. Ringer till dagis för att rapportera läget. "Går kräksjukan?" undrar jag. "Ja, vi har haft några fall". MEN SÄG DET DÅ SÅ JAG KAN HÅLLA BARNEN HEMMA!!! Nåväl. Idag hoppade Molly upp 7:15. Hungrig och mer alert än någonsin. Fullt omedveten om att docka, lakan och dylikt ligger i soporna. Jag ger mig inte på det. Madrasser och täcken är illa nog.
Så magsjuka, nej, det tror jag inte att det var/är. Men bättre att vara på den säkra sidan.
I skrivande stund spelar maken fotboll, barnen sover och jag avnjuter tända ljus och ensamhet. Visserligen med jour, men i alla fall.
Nu laddar vi för advent!
Familjebilder
Trött. Farligt nog har jag vant mig lite grann vid relativt god sömn. Ok att jag får mata 2-3 ggr per natt, men får jag bara sova däremellan är det överkomligt. Så när det kommer en sådan här period då jag förutom att mata 2-3 ggr även ska vara vaken däremellan blir jag en zombie. Även om det var precis såhär jag hade det för bara någon månad sedan. Märkligt så fort jag vänjer mig. Kanske är det novembers fel också.
Livet knallar på. Struliga nätter men dags-harmoniska barn. Lite Lucia-jobb i egoistiskt syfte för min del och snart jul. Någon liten julkänsla har väl smugit sig på, men inte så många ännu. Pepparkakscakepops har bakats och avnjutits men resten sparar vi lite till. Även om Moa gärna bott i ett året-runt-jul-pyntat hus. Därför var hon överlycklig när vi tog julkort för ett tag sedan. Vi har de senaste åren satt i system att i november ta julkort/familjebilder hos Mariasfoto, så även i år. Nedan ett par smakprov. I skrivande stund sover barnen, Jimmy ser fotboll inne hos grannen och jag, jag är något så konstigt som rastlös! Det ni!
Hej!
En liten titt ut från vårt liv som i slowmotion går i 1000 km/h. Det händer en del här. Samtidigt som ingenting händer. Skumt. Eller jag vet inte. Sedan sist har det hänt en del, mest för att jag inte skrivit på jättelänge. Jimmy har varit i USA. Trots stormen Sandy, har han också kommit hem. Livet före och efter USA. Lite så har det varit. Och nu är vi på andra sidan USA på något sätt. Livet rullar på. Livet är ganska mycket vardag just nu. Och det är skönt. Ovant. Det är inte så mycket drama som det varit tidigare i höst. Nu är det mest "Svensson". Och jag vilar i det. Jag vet att det drar igång snart igen, med alla utvecklingssamtal. Men just nu är vi hemma båda två mycket. Det är skönt. Tryggt. För barnen. För mig. Är jag trygg är barnen trygga.
I skrivande stund sover de trygga. Maken spelar innebandy och jag avnjuter ensamhet. I skenet av en massa ljus. Inte illa alls.
På tiden!
Jaa, det har väl hänt lite sedan sist, när nu sist var? Ibland blir det bloggtorka just för att saker bara händer efter varandra hela tiden. Det är bara den ena saken efter den andra utan särskilt mycket reflektion däremellan, och det är så tråkigt att skriva om tycker jag! Men för att ni ska veta att vi lever och mår väl kommer här just en sådan uppräknande redovisning av vårt liv just nu. I lördags hade vi dop. Oliver skötte sig utmärkt, liksom alla andra inblandade. Sången från tjejerna, Jimmy och mig satt också som den skulle, i princip och gudföräldrarna gjorde ett utmärkt jobb! Trevligt var det, och skönt att ha det bakom sig.
Dagen efter dopet, alltså igår, vaknade Moa med massa feber. Under dagen insjuknade även Jimmy, som är JÄTTEsjuk just nu... Eller så är han bara man. Det är inte Moa, så idag är hon frisk. Feberfria barn är det bästa som finns! Så dagen idag har vi slagit ihjäl genom att tillbringa förmiddagen på Eurostop utan ärenden och eftermiddagen på biblioteket på barnrytmik. Också lite åka-buss på det. Kanon ju! Nu är det nedräkning till en ångestladdad fredag då Jimmy ska lämna oss för 10 dagar i USA. Jag vill bara att han ska åka så han kan komma hem sen! För övrigt tror jag förresten att han fyllt år sedan sist! En bild från det, sedan blir det soffan!
